Paul Austers nya roman Man in the dark ges i dag ut på svenska. Läs Nils Schwartz recension av den amerikanska utgåvan från förra året.
På sidan 118 i sin nya roman Man in the dark sätter Paul Auster en kula i den metalitterära estetik som dominerat hans författarskap från och med New York-trilogin för 20 år sedan. Vad som sedan följer är ytterligare 60 sidor där berättelsen inte längre förmedlas genom en rad självreflekterande speglar, i vilka man längst in skymtar författaren upp- och nedvänd i en camera obscura.
Romanen börjar annars som en typisk Austerhistoria, sannolikt inspirerad av å ena sidan Philip Roths kontrafaktiska roman The plot against America och å den andra Italo Calvinos illusionslek med läsaren i Om en vinternatt en resande.
En man vid namn Owen Brick vaknar, iklädd militäruniform, i en brunn som han inte kan ta sig ur. När han omsider hjälps upp av en sergeant får han en upplysning och ett uppdrag.
Upplysningen är att USA befinner sig i inbördeskrig - ett antal nordstater bröt sig loss efter presidentvalet år 2000 och bekämpas sedan dess av den federala armén. Något 11 september har aldrig ägt rum, något Irakkrig pågår inte.
Uppdraget är att mörda en man, den 72-årige litteraturkritikern August Brill, som efter hustruns död och en bilolycka natt efter natt ligger sömnlös i sin dotters hus i Vermont.
Det visar sig att Owen Brick - som annars försörjer sig på att trolla på barnkalas - har vaknat upp i en parallell värld till den han dittills trott sig leva i. Denna parallellvärld är en nattlig fantasi av August Brill med Owen Brick som huvudperson. Enda möjligheten att få slut på kriget är att Brick personligen tar livet av sin skapare. Vägrar han att utföra uppdraget så ...
Hur det går får vi alltså veta på sidan 118.
Alldeles i slutet av romanen kommer vi också att få veta vad som egentligen hände Titus - avliden pojkvän till August Brills dotterdotter - i Irak.
När den gamle litteraturkritikern inte fantiserar ihop sin parallellvärld brukar han tillbringa timmar framför videon med den sörjande dotterdottern som är filmstudent. Tillsammans gör de subtila och inkännande analyser av obemärkta scener i klassiska europeiska filmer. Eller låter han sig förhöras om det avbrutna och återupptagna äktenskapet med sin franskfödda hustru, en Juilliardutbildad romanssångerska.
Har alltså den nu 61-årige Auster mitt under pågående arbete tröttnat på den metalitterära kurragömmaleken, det ständiga misstänkliggörandet av fiktionens kunskapsteoretiska status, författarens narcissistiska självbespegling i den konstgjorda källan?
Eller har han i själva verket upptäckt enkelheten som ytterligare ett komplikationsmoment i skrivbordets barockornament.
Eller är det bara en fjäder som råkade gå av när han vred upp berättelsens urverk så att den plötsligt började visa tiden i stället för urverkets mekanismer?
Jag vet inte, men jag tyckte bättre och bättre om den här romanen ju längre jag läste. Och det är ett tag sedan vad gäller Auster .
