Efter att ha läst tre böcker av Pär Thörn är jag inte helt beredd att skriva under på att han är ”en av den svenska litteraturens just nu viktigaste författare”. Fast möjligen menade Jonas Thente med ”just nu” bara det ögonblick det tog att formulera omdömet – säg 1,12 minuter.
Den sortens exakta tidsangivelser kan man återfinna på en grön lapp som utgör föremål 81 i det dokumentskåp, vars innehåll Thörn förtecknar i boken Inventeringen (2006). På den gröna lappen listas varje moment under en vanlig tisdag i mars – till exempel ”kaffedrickande (jobbet) 17,5 minuter” och ”knäckande med handleden 1,3 minuter”.
Den pedantiska person som med klockan i hand har mätt upp sin dag på sekunden när skulle kunna vara identisk med titelpersonen i Thörns nya bok Tidsstudiemannen, av förlaget utropad som hans första roman. I 91 korta texter fördelade över 103 sidor berättar den namnlöse utövaren av arbetsmarknadens mest bisarra yrke om sin väg från vaggan till graven.

En torftigare biografi är svår att tänka sig – viga sitt liv åt att se på när andra arbetar – men ju mera schematisk tidsstudiemannens tillvaro framstår, desto roligare blir boken. Dramatiken i hans liv bestäms av sådant som övergången från analoga till digitala ur, småstölder på arbetsplatsen – då han som utredare anlitar en lögndetektor – samt internationella kongresser i Tayloristiska sällskapet där man diskuterar mikropauser.
Taylor var den som i början av förra seklet lanserade tidsstudier för att mäta arbetarnas effektivitet. Hans patenterade metod blev hårt angripen i debattböcker under vänstervågen på 1970-talet. Taylorismen har sedan dess kommit på undantag, så Thörns bok ska inte ses som ett inlägg i den dagsaktuella samhällsdebatten.
Snarare lyfter han fram tidsstudiemannen som karikerad symbolgestalt i en mera existentiell betydelse: ”Mitt liv är simpelt, löjligt och mätbart, men fullkomligt normalt. Alienationen är en grundförutsättning i våra liv. Ingenting annat än en mätbar grundförutsättning i våra liv. Inget hokus pokus.”

Om Thörn inte är den viktigaste författaren i den svenska litteraturen just nu, så är han definitivt den roligaste – en sällsam legering av Georges Perec och det legendariska radioprogrammet Blå tummen.
Denna slutsummering formulerade jag på 3,42 minuter.