Föreställ dig att du är en konservativ litteraturkritiker. Du har fått Pär Thörns Mutationer av Anna-Greta Leijon i brevlådan. Du är misstänksam. Thörn gav i våras ut fragmentromanen Inventeringen på OEI editör och den fick så klart god kritik av de stora tidningarnas recensenter. Säkert korrupta, det vet man ju. Thörn, tänker du, finns det inte någon vänsteranstruken statsvetare som heter så?
Du slår upp första sidan, där du finner att titelns socialdemokratiska politiker bara används som numerologisk utgångspunkt för en stadspromenad som ska leda till en serie fotografier som ska… Du suckar argt. Degenererad konceptlitteratur! Så fullständigt poänglöst!

Eller låt bli att föreställa dig ovanstående. Omvandla i stället namnet ”Pär Thörn” till en talserie: 16 28 18 20 8 29 18 14. Läs dessa sidor i boken. Sidan 18, som du måste läsa två gånger, inleds med meningen: ”Jag heter Wilhelm Deichmann och driver en hemsida om levande begravningar: www.buriedalive.com.” Knappa in denna adress i din webbläsare. Begrunda om bristen på resultat gör Thörns bok bättre eller sämre.
Det är sant att en undersökningsmetod som den ovanstående i sig är poänglös. Thörn själv behandlar den också demonstrativt nonchalant. Det är resultatet som räknas. Merparten av texterna utgår helt enkelt från orden ”Jag heter...” och blandar därefter fritt fabulerande med en fäbless för udda fakta.
Fokus förflyttas snabbt från köksbordet och ut i Europa eller tillbaka i historien. Men återvänder oftast till vårt samtida Sverige, från vars mittfåror och marginaler ett antal porträtt av varierande absurditet eller realism förmedlas. Som helhet liknar boken en aurafotografering av välfärdsstaten. Och valet av namnet ”Anna-Greta Leijon” som irrationell utgångspunkt för ett sådant projekt är nog trots allt inte fullständigt godtyckligt.

Jag heter Malte Persson och betraktar mig som en seriös litteraturkritiker. Just nu recenserar jag Pär Thörns nya bok. Jag är rätt nöjd med min formulering ”en aurafotografering av välfärdsstaten”. Långt ifrån allt i denna bok är omistligt, tänker jag, och det bör jag väl också nämna. Mitt sammantagna intryck efter att ha läst tre av Thörns böcker (förutom de nämnda även En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk, på eget förlag 2005) är ändå att han är en av de klart mest begåvade och inspirerande nya författarna som framträtt på senare år. Det vill jag förmedla i min recension.