I en jättelik bok

om Olof Palme från Timbro fälls mycket hårda omdömen, varefter en strimma av förståelse lyser in. Författare är Claes Arvidsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet. Det är inledningsvis som att läsa några hundra SvD-ledare i följd. Från den tiden, kanske jag ska tillägga. Resonemangen är korta och slutar med en smäll. Palme kör mot rött ljus och bryter en militärkolonn. Visar "brist på respekt för laga ordning". Är enligt en åberopad psykolog tokig. Så där lät det hela tiden då. Palme har vidare enligt en amerikansk bok författaren läst en "korrupt" ledarstil. Är långsint och vinglar mellan folkpartiet och centerpartiet. Saknar kontakt med verkligheten, då han talar om nyliberalism. Skuldbelägger och snöper marknaden. Hotar friheten i Afrika. Tror inte på ubåtar. Mona Sahlin lägger rosor på mordplatsen. Tokvänstern välver planer på att göra Sverige kommunistiskt, och Palme tar intryck. Samtidigt är han emot Sovjet och inte helt lätt att följa i sina resonemang. Larmar och står i, lyder ett omdöme. Jag tror det korta perspektivet krånglar till det för författaren. Han siktar till en fällande dom inom loppet av en ledare, och då blir det inte plats för eftertanke. I själva verket är Palmes utrikespolitiska hållning klar men kontroversiell. Han är på en gång antikommunist och antiimperialist. Man var antingen det ena eller det andra. Alla blev förbannade.

Efteråt kan man

lägga märke till att han i regel fick rätt. När det gäller inrikespolitiken är tonen i boken hånfull, precis som på den tiden i Svenskans spalter, tidsstämningen väl fångad, men samtidigt ser författaren oväntat några långa linjer. Ett mönster klarnar på slutet. Palme sägs ha "visioner om frihet, jämlikhet och broderskap" och knyta an till "en slumrande radikal tradition inom socialdemokratin". Han blir folkrörelsefilosof, vilket är riktigt. En klassisk republikan, kunde man säga. En brasiliansk teori om "revolutionär reformism" åberopas, vilket är överdrivet. Geijer ligger närmare till hands. De upphetsade ledarna blir på så sätt nästan resonabla. Frågorna om demokratins räckvidd var hela tiden centrala för Palme. Det gör hans 70-tal inspirerande nu när ingen tänker på sånt. Hur göra utveckling av tillväxt, hur bädda in marknaden i demokrati.

Det slutar bra

, men som helhet är denna bok en nästan pietetsfull rekonstruktion av det motstånd Palme mötte i fiendepressen.