NATTSKIFTET. När småbarnen sover tar ungdomarna över lekplatserna. Foto: DAN HALLEMARNATTSKIFTET. När småbarnen sover tar ungdomarna över lekplatserna. Foto: DAN HALLEMAR
NATTSKIFTET. När småbarnen sover tar ungdomarna över lekplatserna.  Foto: DAN HALLEMAR
Gångtunnel i Stockholm. Foto: DAN HALLEMARGångtunnel i Stockholm. Foto: DAN HALLEMAR
Gångtunnel i Stockholm. Foto: DAN HALLEMAR
En perrong om natten är en annan än den på dagen. Foto: DAN HALLEMAREn perrong om natten är en annan än den på dagen. Foto: DAN HALLEMAR
En perrong om natten är en annan än den på dagen. Foto: DAN HALLEMAR
Urbanitetens "glömda" platser saknar inte romantiskt skimmer. Foto: DAN HALLEMARUrbanitetens "glömda" platser saknar inte romantiskt skimmer. Foto: DAN HALLEMAR
Urbanitetens "glömda" platser saknar inte romantiskt skimmer. Foto: DAN HALLEMAR
"Gångtunneln" av Lydia Wisistens genomlyser urbana platsers roll i barn- och ungdomslitteraturen."Gångtunneln" av Lydia Wisistens genomlyser urbana platsers roll i barn- och ungdomslitteraturen.
"Gångtunneln" av Lydia Wisistens genomlyser urbana platsers roll i barn- och ungdomslitteraturen.

På natten tillhör stadens tomrum de unga

Publicerad

Perronger, gångtunnlar, köpcentra. På kvällarna förvandlas vardagliga platser till tonårsrum.

Dan Hallemar gör en djupdykning i ungdomens jakt efter ostörda urbana miljöer.

Om man har skolbarn hör det till vuxenlivets förpliktelser att nattvandra. Kränga på sig en bylsig jacka och gå i barnens spår. Man blir då snart varse att kartan över grannskapet förändras. Man måste vika av från den egna föreställningen om vad som är stadens viktiga platser:

Gå igenom en träddunge och komma ut på en bergknalle med utsikt över staden, glassplitter knastrar under fötterna. Svänga in på den nedsläckta idrottsplatsen och följa ropen och skratten till en plats bakom omklädningsrummen. Öppna en grind till förskolans lekplats långt efter stängningsdags där gungorna fortfarande rör på sig.

 

LÄS MER – Dan Hallemar: Så förändras terrorns platser i det dolda 

 

Den här geografin är barnens och ungdomens. Den består av platser som inte sällan hålls som värdelösa i vuxnas ögon eller åtminstone hyfsat betydelselösa. Det är just det som gör dem perfekta som en sorts tidiga perronger för resan hemifrån

Bullerbyn

I sin litteraturvetenskapliga avhandling ”Gångtunneln – urbana erfarenheter i svensk ungdomslitteratur mellan 1890 och 2010” avtäcker Lydia Wistisen bit för bit sådana här platser i litteraturen och ser hur de binder samman över 100 år av barn- och ungdomsskildringar.

Med den växande storstaden på 1800-talet uppstår under nästa sekel en ny ungdomslitteratur. Storstaden blir den vanligaste miljön. Bullerbyn till trots. Wistisen analyserar hur de unga lägger en egen stad under sig, hon kallar platserna de annekterar för gräns- eller tröskelplatser. 

Den här tröskelerfarenheten är ingen abstrakt känsla utan tar konkret form i staden: trappuppgångarna hos "Anderssonskans Kalle”, varuhuset i Martha Sandwall-Bergströms böcker om familjen Oskarsson och vidare i telefonkiosker, i tunnelbanevagnar, på bussar, i gångtunnlar, i köpcentrumet, på motorvägsbron i "Fucking Åmål", på skönhetssalongen, på höghusets tak där man kan se ut över hela staden eller bakom bensinmacken som hos Tomas Andersson Wij: ”I skogen bakom macken / låg kanyler och blaskor / med bilder som höll oss kvar i timmar”.

Att vara ung är att avvika, att ge sig av och bli någon annan. Det första citatet i Wistisens bok är från Kerstin Thorvalls bok ”'Vart ska du gå?' 'Ut'” och innehåller just den dialogen. Det där avvikandet, utgåendet skickar sköra trådar över staden som tvinnas samman och stärks i vissa avgörande punkter. 

Många av de här platserna skapas på och kring kollektivtrafiken. På perrongen mellan hem och bort. På tunnelbanan, bussarna och spårvagnarna. 

Ison & Fille

Det är ännu tydligare om man lämnar litteraturen och ser på musiken. Punken tycks sammanvuxen med kollektivtrafiken, liksom hip-hopen. Ison & Fille står i Bredäng och ”softar på stationen, ingen här drar cash / Vet jag har inga miljoner men du vet vem jag är / en dag reser vi kring jorden frågan är bara när”. Och Håkan Hellströms karriär brakade också i gång med ett ”vi kanske ses / det finns en chans / på en spårvagn någonstans”.

I Coco Moodyssons serieroman ”Aldrig god natt” – som blev filmen ”Vi är bäst!” – är det 1979 och Coco går hemifrån sin lägenhet på Södermalm med punkskivan "Bakverk 80" i handen och säger till sig själv: ”Jag tänker inte bli över.” Hon tar tunnelbanan ut till Solna och Elis, som hon är kär i. Hon sitter på tunnelbanan med hörlurar. Hon ser rädd ut, skivan i famnen som en sköld. Mitt emot henne sitter en vuxen kvinna och läser om relationer i tidningspalten ”Fråga Skå-Gustav”.

 

LÄS MER – Dan Hallemar: Springer gör man bäst i städer 

 

Det finns en vuxen vardagsstad, sorlet från folkmassornas frågespalter, som skapas av funktioner som kollektivtrafik, bensinmackar och gångtunnlar. Men ungdomslitteraturen – och musiken – lär oss att vardagsstadens platser, deras funktion och betydelse alltid kan skrivas om, i en akt av motmakt. I skydd av musiken som hos Coco eller som hos Johannes Anyuru som i ”Svart Neon” (2003) skriver: ”eller varför inte slungas / komma gående / rätt upp ur gatan och fylla / en hel gångtunnel / med närvaro, sina hjärtslag!”.

Mötet mellan vardagsstaden och ungdomsstaden är en maktkamp. Vem har rätten till staden? Blickarna som utbyts betyder något. Vem ser, vem blir sedd, vilken är din status och position? I ungdomsböckerna blir maktkampen tydligare än i någon annan litteratur eftersom huvudpersonerna rör sig på gränsen mellan två världar. De håller på att erövra staden från nattvandrarna.

 

 

SAKPROSA

LYDIA WISTISEN

Gångtunneln – urbana erfarenheter i svensk ungdomslitteratur 1890-2010

Ellerströms, 337 s.

 

Dan Hallemar är skribent på Expressens kultursida och förläggare på Arkitektur förlag. Tillsammans med urbanhistorikern Håkan Forsell gör han podden "Staden".

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag