Det händer grejer med SAK:s årsböcker! Från 1892 har Sveriges Allmänna Konstförening mest gett ut monografier över manliga konstnärer, men kring millennieskiftet bröts strömmen med Sveriges konst i tre band. Efter denna mönstring följde större överraskningar som de bristande men lovvärda satsningarna på video- och fotokonst, och nu tolv författare om tolv konstverk.
Författarna är säkra kort, folkkära och prisbelönta: Agneta Pleijel, Magnus Florin, Inger Edelfeldt … De har också blivit betrodda att själva välja konsten. Levande konstnär och svensk medborgare har varit de enda kriterierna. Tyvärr har denna hisnande spännvidd resulterat i ett konventionellt urval av favoriter: Jan Håf-ström, Annika von Hauss-wolff, Hans Wigert ... Det är inget fel på författarnas uppsåt, de är ärliga och inkännande. Frågan är bara hur intressant de väljer, och ifall matrisen där någon för en monolog om någon annans verk är det mest givande. Med detta material av författare och konstnärer, som dessutom ibland känner varandra, finns möjligheter till mer spänning, tätare dialog och en vittförgrenad diskussion.

Ändå njuter jag när jag läser, för äntligen finns det texter om konst som sätter inlevelsen främst. Ingen anfäktas av strömningar, bedömningar, referenser och samtidsgeneraliseringar. Kvar finns bara viljan att känna, att pressa sig tätt mot konsten och skapa ett parallellkonstverk med orden. Så skriver Eva Runefelt, Inger Edelfelt och Eva Ström – läs och älska. Andra väljer att bädda in verket i berättelsens kokong. Peter Kihlgård börjar ombonat och gnagande om Karin Broos beväpnade kvinna, men slutar plötsligt och otillfredsställande. Ulf Peter Hallberg sveper med ordströmmens lätthet genom genrer och inre landskap på jakt efter Henrik Bagers själ och ett kollektivt trauma som många helst vill glömma.
Orden som nystas kring bilderna växer till en litterär trädgård där biografin doppas i saga och prosan brister ut i blankvers. Allt är frihet, tilltalet vänligt och brett och essensen är att konsten föds i betraktarens blick. Mårten Castenfors skriver i förordet: ”Ibland ser uttolkaren mer än konstnären själv och en dialog, oväntad för dem båda, uppstår.”
Här presenteras bokens stomme men man borde ha tagit sig själv och denna grund-idé på större allvar. En oväntad dialog mellan uttolkaren och konstnären, just samtalet, fyllt av förvåning, glädje och tankesprång serveras aldrig. Texterna håller måttet men konstnärer, författare och publik borde kunna möta varandra på ett tydligare och mer fantasifullt sätt. Kanske i nästa årsbok?