Tidigare i veckan gjorde Peter Törnqvist kritikerna euforiska med sin språkgnistrande roman om ett gäng småländska tonåringar på 70-talet. Den känsla som fyller läsaren av Ola Nilssons roman om ett gäng norrländska tonåringar på, säg, 80-talet, är inte eufori, snarare beklämning över deras tillvaro och respekt för författarens strama allvar.
Både Törnqvist (född 1962) och Nilsson (född 1972) lär få sina genombrott med dessa sina tredje böcker. Nilsson har tidigare givit ut en novellsamling och en roman på det lilla jämtländska förlaget Hammerdal, vilket tyder på en rejäl felbedömning från de större förlagen. För med Hundarna framträder en mogen författare som är ytterst väl medveten om sina stilmedel. Det är knappast en utveckling som har skett över en natt.

Handlingen i Hundarna – första delen i en tänkt romansvit – kretsar kring två syskonpar i en icke namn-given norrländsk by, där den nybyggda bron över älven är den gemensamma samlingspunkten. Systrarna Ida och Sanna och bröderna Kalle och Filip är i 14–15-årsåldern och har som huvudintresse att dricka sprit.
Idas och Sannas far är psykotisk, Kalle och Filip är sladdbarn till en åldrad far som drabbats av stroke. Mödrarna skymtar bara i bakgrunden. Barnen lever sina egna liv, som vuxna prototyper.
En gång var byn färjeläge, med bron blev den ett ställe man fort far förbi. Någon annan verksamhet än smålantbruk tycks inte bedrivas. Att växa upp här är att vävas in i ödslighet. I den händelsefattiga tröstlösheten är det fyllan som värmer bäst.
Nilsson lyckas ändå skapa något slags ljus kring de här ungdomarna, likt flackande sken från en livsgnista som ännu inte har fuktats till döds. Kalle till exempel, med sin märkliga förmåga att lugna kalvarna när de leds till slakt. Och Filip som ser lite längre och kanske är en författare in spe. Flickornas öden tycks mera predestinerade.
Hundarna är en så stark berättelse, att det blir helt nödvändigt att följa romansvitens fortsättning.