Jesper Högström läser en agentroman av Ola Larsmo.
Det förlidna årets utan vidare mest överskattade film var Tomas Alfredsons filmatisering av John le Carrés Mullvaden (eller Tinker, tailor, soldier, spy, som vi numera säger på svenska). Detta lär oss inte bara att acceptansen för reklamarestetik - snygga bilder och snyggt soundtrack kryddat med kokett extremvåld - har blivit oroväckande stor i de kulturbärande skikten. Nej, utan även att "le Carré-stämningen" med sina utkylda väntrum, sin lukt av regnfuktiga ytterplagg och sin motsvarande moraliska ambivalens har blivit en så etablerad stil att den kan parodieras (man tänker närmast på den "Norénstämning" alla människor i min generation påstått sig uppleva på jular och familjehögtider).
Ola Larsmos Förrädare, om underrättelseverksamhet i andra världskrigets Sverige, vore också otänkbar utan le Carré-stämningen (eller dess nära släkting, Graham Greenes "Greeneland"). Här är det dock den karga originalatmosfären som gäller, utan publikfriande tillsatser. Det blir väldigt lyckat, inte minst för att få länder och perioder kan tänkas svara upp mer till de atmosfäriska kraven än krigstidens Sverige.
Det är inte bara de kala inackorderingsrummen, de plågsamt formella umgängesformerna ("jag har beställt en bil åt kandidaten"), det obligatoriskt "lankiga" surrogatkaffet och det lika obligatoriskt lustbefriade kärlekslivet som hjälper till. Dessutom är den moraliska situationen både så tydlig och så otydlig som krävs, eftersom kriget i det inringade Sverige är ständigt närvarande, fast inte så närvarande att det bryter in och stör den dramaturgiskt påbjudna blandningen av tristess och molande hot.
Den klaustrofobiska belägenheten för den radikalt sinnade kandidat Westerholm, som placerats på Byrån för att utgöra en motvikt till de tyskvänliga stamofficerarna men inte vet vem han ska lita på är också snyggt framsuggererad (förutom att hans inlevelsefullt skildrade olust så fort han får syn på något ätbart bara kan jämföras med den magsårsdrabbade Martin Beck.)
Det är skickligt och, föga förvånande för Larsmo, politiskt skarpt. Möjligen blir den nertonade dramaturgin väl nertonad ibland, som om hela berättelsen smittats av Westerholms bristande aptit. Det mörkrets hjärta som intrigen utgår från, det som hände när Westerholms uppdragsgivare en gång gjorde militärtjänst i Persien tillsammans med de militärer som senare blir ett tyskvänligt nätverk, det blir aldrig avslöjat. De norska motståndsmän som utlämnas och mördas, de judiska barn som skickas tillbaka till Tyskland genom dessa högerextremisters förehavanden, möter vi i promemorior och rapporter.
Blodet och gråten finns någon annanstans än där de papper som ger upphov till dem skrivs under. Det är väl gestaltat, det kommer åt en sanning om hur världen fungerar och det är så långt från reklamarestetik som tänkas kan. Vilket inte hindrar att jag med jämna mellanrum medan jag sträckläser längtar efter något mer fysiskt påtagligt, vill höra en krigstidsschlager spelas på en 78-varvare eller känna hur cikaoriakaffe egentligen smakade.
