Också kyrkornas historia är en del av samhällshistorien. De skapas av historien, de bidrar till att skapa historien. I Värmland, i skiftet mellan 1800-tal och 1900-tal, såg arbetarrörelse och frikyrkorörelse att de var delar av samma demokratiska uppror. När Hjalmar Branting 1907 skulle tala i Munkfors och ingen lokal stod öppen fick han därför tala i missionshuset. William Booth, som grundade Frälsningsarmén, var från början pantlånare i East End i London. Han såg de fattigas betryck, fick tanken att - i det brittiska imperiets storhetstid - ge också de fattigaste trumpeter och fladdrande fanor. Tiden skapar. Vid 1900-talets början förenade i Sverige en ung baptistpredikant - han kom att kalla sig Lewi Pethrus - västgötsk lantfromhet med tungomålstal från Kalifornien. Med åren fick han 100 000 medlemmar. Hans kyrka hade en egen tonart. Under några årtionden - 20-tal, 30-tal, 40-tal - skapades den tonarten av en disparat men nästan magisk treenighet. Fadern var Lewi Pethrus själv, predikant, skald, ledare med en äkta tår bruten genom ett kallt glasöga. Sonen var Sven Lidman - som varit en förlorad son; han hade debuterat 1904 med de erotiska dikterna i boken Pasiphae och tog, omvänd, hela sensualismen med sig upp i predikstolen. Ingen anade ännu att han - med sitt uppror mot Lewi Pethrus, sin kritik av pingströrelsens kommersialisering och sina sexuellt frispråkiga memoarer - på nytt skulle bli en förlorad son. Men den helige ande under dessa år var sångaren Einar Ekberg som med sin djupa baryton fick himlens portar att öppna sig. Tillsammans blev de ett sound inte bara i Filadelfiakyrkan i Stockholm utan i hela det svenska samhället. Men 1948 var Sven Lidman borta från talarstolen och 1961 dog Einar Ekberg; han vägrade att amputera ett ben där det fanns en tumör och inget gudomligt ingripande räddade honom. Om Einar Ekbergs liv och sång har Mattias Agnesund nu skrivit en bok, Blott en afton bor jag här. Redan bokens existens är en bedrift. Mattias Agnesund har en svår muskeldystrofi och måste leva med ständig fysisk assistans. Sitt bokprojekt har han genomfört med beundransvärd lust, envishet och insikt i både mänskliga och musikaliska detaljer I en intressant och synpunktsrik understreckare om boken i Svenska Dagbladet (17/10) var Mats Gellerfelt glatt förvånad över den sensualitet som, inte minst genom Einar Ekbergs sång, kom att prägla den unga pingströrelsen: puritansk livsföring, likväl sensuell glädje och sensuellt allvar. Den sensualiteten, en både själens och kroppens glädje, var en viktig del av väckelserörelsens tradition. "Nu är jag nöjd och glader, nu kan jag andas ut" diktade skolläraren Nils Frykman i Sunne när han - för sin sturska frispråkighets skull - blivit varnad av skolrådet och var nära att bli utsparkad från både skollärartjänsten och skollärarbostaden. Han överklagade till domkapitlet, och förlorade. Han överklagade till Kungl. Maj:t, och vann. "Glad som fågeln på sin gren i lunden är jag nu av inga sorger bunden." Så såg ett viktigt kapitel i den svenska yttrandefrihetshistorien ut. Också naturkänslan var en viktig del av trons glädje. En sommardag 1885 hade predikanten Carl Boberg varit på möte med sina vänner i Kronobäck i Småland. När de var på väg hem började det regna, molnen skockade sig, blixtarna for, solen bröt fram, och när Carl Boberg sedan stod hemma i sitt fönster vid Mönsteråsviken och hörde trasten sjunga i Kråkerumsskogen formade sig i hans huvud sången "O store Gud, när jag den värld beskådar som du har skapat med din allmakts ord". Den skrevs i Mönsterås. Den översattes till tyska, till ryska, kom snart till USA där den genast spred sig. Alla stora gospelsångare och gospelsångerskor sjöng den. Elvis Presley sjöng den: "How great thou art". Einar Ekberg hörde den först i Amerika, tog hem den och bad sin svärson Elon Svanell översätta den till svenska. Han översatte och fick genast veta: "Men det är ju Carl Bobergs gamla sång!" Var föddes Elvis Presleys gospel? I Kråkerumsskogen. Naturkänslan, glädjen över Guds skapelse, var en del av den tidiga väckelserörelsens väsen. En gång på 1970-talet kom jag att höra Lewi Pethrus sista radiopredikan. Det var en Kristi Himmelfärdsdag. Han berättade om hur han, som pojke i Västergötland, i skolan lärt sig psalmen "Till härlighetens land igen jag ser dig, Jesus, fara". När han gick hem i den surrande försommardagen fanns psalmen kvar i hans huvud. Sedan dess, berättade han, hade han aldrig kunnat sjunga "Till härlighetens land" utan att förflyttas till Västergötlands försommar och aldrig kunnat gå i en surrande försommardag utan att höra psalmen i sitt huvud. Själva den instinkten bidrog till att göra honom till en flockledare i Sverige. En gång under pingströrelsens stora sommarkonferens i Nyhem, i Västergötland, intervjuade jag honom om tungomålstalandets estetik. Han blev genast intresserad. Det fanns tungomålstal som härmade andra tungomålstal, det fanns också tungomålstal som var som en sorts konkret poesi; det kvillrade, med en egenartad skönhet, över bönebruset och fick bönebruset att tystna. "Gud", sa Lewi Pethrus, "är mycket intresserad av skönhet." Han berättade att han alldeles medvetet tagit med sig förkunnelsen om tungomålstalet från USA; han ansåg att det sensuella uttrycket skulle vara till glädje för hämmade svenskar. Talade han själv i tungor? Ja. Blev han glad av det? Ja, och ibland ledsen. Inte minst Einar Ekberg blev i pingströrelsen den som under några årtionden kom att förmedla nåden som förnimmelse i både själen och kroppen. Själva rösten spred tillförsikt. Det var därför inte onaturligt, när andra världskriget bröt ut, att också Einar Ekberg kallades till tjänst. Nästan varje dag sjöng han i radion "Hälsa till pojkarna därute som gå vakt kring vårt fädernehem", och själva hans baryton - pingströrelsen har alltid haft svårare för tenorer - skapade trygghet och tillförsikt. Jag sjunger fortfarande både första strofen och refrängen utantill, och tyskarna drar sig genast tillbaka. Folkrörelse betyder rörelse i folket. Pågår rörelsen än eller är den avstannad? Försöker den - politisk eller religiös - härma sig själv? Är socialdemokratin en folkrörelse eller en politisk storkoncern med Göran Persson som styrelseordförande och Göran Johansson som en hotande Sven Lidman i kulissen? Vart rör sig pingströrelsen? Rör den sig alls? Åldras den? Förnyas den? Mattias Agnesund förmedlar en bild av en rörelse ännu i livligt språng och med en tonart som inte minst Einar Ekberg bidrog till att fånga och skapa. Vem sköter i dag upproret i Munkfors missionshus? Sköter någon upproret i Munkfors missionshus? Eller har det flyttat? Vart har upproret flyttat? Onödigt blir det aldrig - och plötsligt överraskar Kråkerumsskogen.