Först en positionsangivelse.
Med sin biologistiskt anstrukna civilisationskritik är Nina Björk för mig kulturdebattens Australien. Till ingen annan etablerad och seriös svensk skribent är avståndet större.
Det är därför jag alltid läser hennes artiklar i
Dagens Nyheter med ilsken iver. Nina Björk polariserar samtidens små och stora frågor på ett värdefullt sätt. Ens egen världsbild tvingas in på besiktning.
Och, det måste erkännas, även liberalismen har problematiska dimensioner – från det klassiska liberala dilemmat ”tolerans mot intoleransen?” till det av klimatkrisen aktualiserade filosofiska underskottet (för att tala med Anders Ehnmark) i miljöfrågor.
Till detta kommer liberalismens imageproblem, som knappast har minskat efter den senaste tidens finansiella luftcirkus.
Liberalismen är kall och cynisk, tycker många, den struntar i Människan och dyrkar istället Marknaden. Och det är sant att liberalismen sällan erbjuder den känsla av varm och alltomslutande gemenskap som, för att ta några exempel, klankulturerna, nationalismen, kommunismen, fascismen och den religiösa renlärigheten kan locka med.
I historiens ljus borde det snarast stärka liberalismens aktier, men uppenbarligen är det inte så.
I sin nya bok, som tillika är hennes doktorsavhandling i litteraturvetenskap, vill Nina Björk i tre seriekopplade essäer leda i bevis att liberalismen är omänsklig. Utgångspunkten för analyserna i
Fria själar definieras av de första raderna i förordet: ”Han är naken. Han skriker. Han kan inte vända sig om. Han kan inte få in sina fingrar i munnen. Ett spädbarn i min famn.”
Barnet är biologi och beroende. Biologin och beroendet av andra människor konstituerar de mänskliga grundvillkoren. Vår kultur förnekar detta: ”/.../förnekar människan som en beroende och relationellt bestämd varelse/.../förnekar den mänskliga kroppen, den mänskliga biologin.”
Denna förnekelsens kultur är liberal. Alltså är liberalismen omänsklig, vilket skulle bevisas. Uppdraget avslutat, redan i förordet.
Någon skulle kunna invända både mot premisserna som sådana och mot det rimliga i att göra just liberalismen huvudansvarig för den eventuella förnekelsen av människans biologiska behov. Har inte påfallande många idéströmningar från antiken till i dag, från Platon till Marx via teologer av alla schatteringar, intresserat sig mer för det som skiljer människan från de andra däggdjuren än för det som förenar henne med dem? Om liberalismen nu är fokuserad på det mänskliga livets kulturella och politiska dimensioner så är den knappast ensam om detta.
Varför gör då Nina Björk liberalismen till sin huvudnyckel? För att hon är ute efter det hon ogillar. Och det hon ogillar kallar hon liberalism. Det är hennes metod i avhandlingen och den gör mig aningen besviken. Jag hade förväntat mig att bli mer produktivt provocerad.
Björk läser texter av tre skribenter: De brittiska filosoferna John Locke och John Stuart Mill samt den svenska 1880-talsförfattaren Victoria Benedictsson. Syftet är att visa hur de tre på olika sätt skriver fram liberalismens utopi: den oberoende människan.
Framförallt vill Björk visa det omöjliga i denna utopi samt hur insikten om det omöjliga i utopin smyger sig in och/eller gestaltas i texterna själva.
Lyckas hon? Det är svårt för henne att misslyckas eftersom avhandlingen präglas av begreppslig generositet.
Liberalismen kan därför här definieras såväl mycket snävt som mycket brett.
Ibland bibringas man uppfattningen att liberalismen strängt taget inte är så mycket mer än ett Locke-kapitel refererat och tolkat av Nina Björk. På ett annat ställe är liberalismen Victoria Benedictssons medvetande, vilket måste inbära att liberalismen just då och där definieras som en synnerligen komplex och svårfångad mötesplats mellan modernitetens allmängods och djupt personliga passioner och ambitioner. På ett tredje ställe definierar Björk liberalismen så strikt att man egentligen måste vara solipsist för att kvala in, vilket väl också var avsikten.
Nina Björk är som en pepparkaksbagare som undersöker om kakorna hon just gräddat liknar formarna med vilka hon tog ut dem.
Så uppnår hon sitt politiska mål. Liberalismen kan avskrivas som verklighetsfrämmande och John Stuart Mill pekas ut som ansvarig för såväl svältdöden i världen som Victoria Benedictssons självmord. (I det sistnämnda fallet nämns hans namn inte direkt men man förstår vinken.)
Men Björk betalar ett litteraturvetenskapligt pris för denna sin politiska poäng.
Det finns mycket som är tankeväckande och perspektivöppnande, ja ibland briljant, i hennes analyser, inte minst då av Benedictsson. Men helhetsintrycket blir ändå tvärsäker teori, tvivelaktig empiri.
Läser man Nina Björks bok på samma sätt som hon själv läser Locke, Mill och Benedictsson, det vill säga för att hitta de ideologiska undertexterna, slås man av två saker:
Det ena är hennes fixering vid det föregivet utopiska i liberalismen. Men ett av skälen till att liberalismen så ofta upplevs som kylig är dess brist på utopisk laddning. Liberaler intresserar sig mer för hur världen i n t e bör vara än för hur den borde vara.
Det andra är hennes ointresse för det centrala i den liberala tanketraditionen – förhållandet mellan individ och stat, det vill säga frågan om den politiska friheten. Det som intresserar henne är istället förhållandet mellan individen och den bild individen visar upp för sig själv och omvärlden, det vill säga frågan om autenticiteten. Men autenticitet är inte en stor sak för liberalismen, trots Mills betoning av personlighetsutveckling och hans positiva syn på excentricitet. Autenticitet som ideal spelar däremot en central roll i den romantiska-modernistiska reaktionen mot det borgerliga-moderna samhälle som den liberala hållningen speglar och bidrar till att skapa.
Det är i den traditionen, den reaktionära, Nina Björk placerat sig själv och det är från den positionen hon formulerar sin kritik av den moderna människans förkärlek för att leva i sken och förställning, fiktion och falskhet, konsumtionsmänniskans ”skitdrömmar” med andra ord.
I Björks texter härskar drömmen om en autentisk människa, vars liv inte faller sönder i rollspel, en människa som är ett med sig själv och därmed kan möta sina medmänniskor naken och förtröstansfull.
Det är inte ett liberalt ideal. Liberaler har genom tiderna tvärtom ägnat mycket tid åt att försvara sig mot skilda politiska rörelser som eldats av idén att det måste finnas något större och ädlare och sannare än små skitdrömmar om Poggenpohlkök, Läxan är att små skitdrömmmar alltid är att fördra framför storslagna mardrömmar.
Till sist: Verkligheten är en ofta underskattad faktor i livsåskådningsdebatter. Men om spädbarnet i famnen är Nina Björks utgångspunkt så borde hon genast skriva in sig i John Stuart Mills fanklubb. Barnadödligheten i världen har trots allt minskat dramatiskt under de senaste decennierna – i en värld som enligt Björk själv präglats av just liberalismen, ”vår tids starkaste ideologi”.
