Det mest skrämmande är känslan av slump. Att det egentligen kunde hänt vem som helst. Att ingen går riktigt säker.
Bussen mot Peshawar bromsade vid en vanlig vägspärr där poliserna pekade på den ljusa nittonåringen, en tysk från Bremen med turkiskt pass, Murat Kurnaz. Han tog sin ryggsäck, följde med och undrade vad de ville.
Sedan föll han handlöst ut ur världen. Bara försvann som om marken han gick på gett vika.
Det var december 2001, USA hade just invaderat Afghanistan och Kurnaz som var på väg hem, med presenter i ryggan, var plötsligt placerad i amerikanskt fångläger i Kandahar. Berövad allt. Allt. Efter två månader flögs han till Guantánamo. Första dagen lyfte han upp en liten groda ur dricksvattnet och höll ett bräcklig skälvande liv i sina händer, överlämnat till hans nyckfullhet.
Fem år av mitt liv är Kurnaz berättelse från Guantánamoarkipelagen. Den är enkel men omskakande – även för alla som tror sig ”veta”. Jag tvivlar egentligen bara på det hjältemod han oblygt tillskriver sig själv. Hans upplevelser är inte annorlunda än vittnesmål andra gett som kommit hem levande.
Kandahar var ett helvete av klassisk rå tortyr: slag, elstötar och dygn efter dygn upphissad i hänganordningar. I Guantánamo tog en mer raffinerad form vid: misshandel, sömnhinder, orörlighet, radikal avhumanisering och isoleringsperioder i nerkylda eller ugnsheta stålcontainrar; allra värst de där luften långsamt tog slut och fången tvingades pressa sig mot golvet för att få syre.
Förra året läste jag två andra böcker med vittnesmål om inlåsning och tortyr, Faraj Bayrakdars från Syrien och Soudabeh Ardavans från Iran. Den Kurnaz nu skrivit påminner så mycket om deras att jag inte kan blunda. Amerikanerna är mer kliniska men mönstren ligger nära. Det leder till ytterligare ett förhållande, förutom det slumpmässiga, som ger kalla kårar, nämligen att hela den arkipelag av fångläger och transportleder där Guantánamo är mittpunkt skapats av en demokrati. USA proklamerade globalt undantagstillstånd, och bara några få ihärdiga hade invändningar. Al Gores enkla fråga i The assault on reason pockar på svar: Hur kunde det hända?
Poängen med boken är att den inte lånar sig till enkel antiamerikanism, utan träffar den europeiska flatheten lika hårt. Redan efter ett år ville USA släppa Kurnaz, men Tyskland vägrade ta emot honom. Så småningom kröp situationen ut i offentligheten, utvecklades till stor rättsskandal och i augusti 2006 kunde han till sist återvända hem, förklarad oskyldig av alla. I praktiken hade den röd-gröna koalitionsregeringen i Berlin, ingen annan, hållit honom kvar i lägret.
Efter tre år träffade Kurnaz för första gången sin advokat och en liten springa öppnades mot omvärlden. ”Vad har du gjort under alla dessa år?” frågade advokaten. ”Jag har väntat.”
Jag minns när Björn Elmbrant i Studio ett redogjorde för arkipelagen och fick hemanmärkning av radions granskningsnämnd. Jag hoppas att ledamöterna läser Kurnaz bok. Att de som ursäktat undantagstillståndet läser. Att de som stod tysta när amerikanska agenter ”tog hand om” de två egyptierna på Bromma läser. Att alla.
Fotnot: Murat Kurnaz framträder på ABF-huset i Stockholm på lördag klockan 12.00
