”De stal mina ord” säger Sally, Michael Greenbergs 15-åriga dotter när den antipsykotiska medicinen slår till mot hennes överhettade hjärna.
Hon har fått sin första dos haloperidol och det psykiatriska värdet av den substansen är att den framkallar likgiltighet, botar från vanföreställningar och irrationella idéer.
När poeten Robert Lowell fick klorpromazin, en tidig släkting till haloperidol, kunde han inte bilda ord på tre bokstäver när han spelade Alfapet. För den som inte upplevt en psykos på nära håll, för den som tror att en psykos mest är en konstruktion, kanske en lögn, låter den medicinska effekten grym, rentav omänsklig. Jag skulle vilja rekommendera dem att läsa A mood apart av Peter C Whytbrow där han beskriver psykotiska patienter som dött av manisk utmattning. Hjärnan orkar helt enkelt inte hur länge som helst, överproduktionen av dopamin måste hejdas.

Michael Greenbergs dotter fick hjälp i sista minuten. Greenberg beskriver sin vånda, sin obeslutsamhet och sin rädsla för att åka till psykakuten. Hans dotter. Inte kunde väl hon vara psykiskt sjuk? Inte hör väl hon, hans vackra och intensiva flicka, hemma bland dårarna?
Ända tills det nästan var för sent blundade han för en smärtsam sanning. Och sen, när insikten kom: skulden och skammen. Är det mitt fel att hon är sjuk? Tänk om någon får veta?
Den dagen min dotter blev galen är skriven på saklig prosa, samtidigt vibrerande av känslor. Greenberg är journalist och hans bok är möjlig att läsa på flera sätt: som en osentimental redogörelse för psykosens debut, förlopp, behandling och oförutsägbarhet; som ett debattinlägg om psykvården; som självrannsakan (den intellektuella medelklassens oförmåga att se att det finns något som är onormalt, oviljan att acceptera att det finns något sådant som beteendesjukdomar); som en ömsint kärleksförklaring till dottern.
Jag läser den framförallt som en skildring av ett skeende som fundamentalt förändrar inte bara Sally, utan även Michael. Livets skörhet, människans obotliga ensamhet (för aldrig är en människa så ensam som när hon är fången i psykosens klor), det mysterium hjärnan är, liksom kärleken.
Det är både vackert och skrämmande.