Nextopia. Ett begrepp, om inte i var mans mun, så i alla fall så pass i svang att boken som bär namnet och är skriven av Micael Dahlén ligger på internetbokhandlarnas topplistor. ”Vi kan göra vad som helst, när som helst, var som helst”, säger han.
Nextopia är enligt Dahlén människans grundläggande drivkraft att hela tiden förvänta sig att nästa sak, nästa projekt, ja till och med nästa människa vi möter kommer att vara intressantare och hetare än allt vi tidigare varit med om. Dahlén utgår från det han anser vara en grundläggande sanning: människan strävar hela tiden efter det bästa.
Det är det, säger Dahlén segerrusigt, som har fört Människan och Evolutionen framåt, dit vi är i dag, i förväntningssamhället. Dahléns hemsnickrade begrepp är en sammansättning av ”next” och ”utopia”. Professorn förklarar pedagogiskt att next betyder ”det som kommer sen” och ”utopia” betyder ”det bästa” – alltså, människan tror att det bästa hela tiden kommer sen och strävar ditåt.
Den som är något mer bildad än en professor vid Handelshögskolan vet naturligtvis att utopi vanligtvis förstås som det som inte finns någonstans.
Begreppet utopi kommer av grekiskans ou (inte) och topos (plats), således en plats som inte finns, ett idealsamhälle som inte är möjligt att förverkliga. Nu är ju Dahléns bristande kunskaper i filosofi inte det största problemet med hans bok, nej, det är att Dahlén inte ser några som helst problem med vare sig nextopia eller förväntningssamhället.
Och varför skulle han göra det? Han sysslar inte med samhällskritik. Han är ekonom, specialiserad på att skapa framgång mätt i siffror, bygga varumärken och anser att en människa aldrig är ”bättre än sin nästa grej”.
Dahlén och hans uppdragsgivare – börsnoterade företag – har ett stort intresse av att vi aldrig någonsin ska känna oss tillfreds och lyckliga, varken med oss själva, våra liv eller våra prylar.
Vem skulle de då sälja sina, i grunden värdelösa, produkter till?
Nina Björk skriver om samma saker som Dahlén i sin doktorsavhandling Fria själar. Hon skriver om frihet att välja, om oberoende och om illusionen att detta oberoende, dessa till synes obegränsade valmöjligheter skulle göra människan lycklig.
Björk drar självfallet andra slutsatser än Dahlén – eller, rättare, Björk drar slutsatser medan Dahlén skiter ur sig floskler. Det kan tyckas märkligt, och måhända orättvist mot Björk, att jämföra hennes studie av ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson med Dahléns flåshurtiga nyliberala manifest, men jag tror att det är nödvändigt. Så ser vår verklighet ut, och sådana är de ideologier som slåss om våra själar just i detta nu.
Björks tes är besvärande, inte minst för mig själv som betecknar mig som socialliberal och som är starkt influerad av bland andra Mill.
Björk hävdar nämligen att både Locke och Mill, portalfigurer inom liberalismen, satte kroppen på undantag. Liberalismens betoning av den fria, oberoende människan, hon som kan skapa sig själv och sitt liv har ett högt pris.
Att avvisa kroppen innebär, enligt Björk, att avvisa det i människans villkor som inte är föremål för frivilliga val samt att avvisa människan som relationell varelse. Björk skriver att ett vidare syfte med avhandlingen är en önskan att återgå till ”den mänskliga kroppen som grund för politiskt tänkande”. Den inställningen delar jag.
Politiskt, etiskt och även ekonomiskt tänkande bör alltid utgå från den mänskliga kroppen och den mänskliga kroppens behov.
Vilka behov har då den mänskliga kroppen? Knappast obegränsade valmöjligheter av skomodeller. Vad gör oss lyckliga, eller i alla fall nöjda? Mill skriver förvisso om frihet som en förutsättning för lycka i On liberty – det goda livet är det liv människan själv valt – och där är jag enig med Mill. Men i Utilitarianism (en bok som Nina Björk inte har läst) betonar Mill att människan är en i första hand social varelse. Mill anser att det finns framför allt två orsaker till att människor upplever livet som otillfredsställande – egoism, vilket leder till brist på gemenskap, samt brist på andlig odling.
Nextopia ger oss varken det ena eller andra. Bara tomhet.
