Sex månader efter 11 september satte American prospect omslagsrubriken: ”Den farligaste presidenten i USA:s historia”. Då var det en provokation. Nu vet vi.
Rätten att tortera är en av Bushadministrationens mest ödesdigra projekt. Under sju år har presidenten och hans jurister envist letat vägar att kringgå alla förbud i internationell rätt och amerikansk lag. De har mött motstånd från kongressen, militären och domstolsväsendet men aldrig gett upp. Metoderna har varit intellektuella: lagar, lagtolkning och hav av sofismer. Metoderna på plats har varit handgripliga: fysisk och psykisk tortyr. Mattias Gardell, professor i religionshistoria, har kartlagt striden. Slutsatsen svider. Tortyren är tillbaka, i en demokrati, som offentligt sanktionerad förhörsform. Mörker över Vita huset.
Redan på hösten 2001 förklarade Bush att rättsprinciper satts ur spel. Successivt skärptes tonen. Genèvekonventionen gällde inte amerikaner. Internationella brottsmålsdomstolen skulle nedkämpas. Washington stod, som imperiets huvudstad, ovanför alla rättsregler. Det andra strategiska spåret var att smalna av definitionen av tortyr. Till sist var användbar tortyr inte längre tortyr. Den hade skrivits om till tillåtna förhörsrutiner.
Rätten att tortera handlar inte om retorik från Vita huset, och övertramp på fältet. Läget är mycket värre. Gardell visar i detalj hur det förankrats i institutioner. Tortyren upphör inte automatiskt när Bush i januari evakueras ur Ovala rummet. Vägen tillbaka är mycket svårare.
Det har skrivits många amerikanska artiklar, rapporter och böcker om presidentens rättsförakt. Om tortyr, lögner, brott och korruption. Men Mattias Gardells bok är mer än så. Den är ingen katalog. Den är en analys som helt enkelt trycker upp läsaren mot väggen, blir oförskämt närgången och kräver en reaktion. Är du med mig eller mot mig?
Tortyrens regler har en politisk idéhistoria med sammanhängande mönster. I det antika Grekland var det slavar och barbarer som pinades, inte medborgarna. I det moderna Europa var det de koloniserade, inte européerna. Nu är det de Onda.
Vita huset har skickligt uppdaterat tortyrens inramning. Nu som skyddshandling för medborgarskap och universell rättsordning. Gardell kallar det en ”liberal tortyrideologi”.
All Bushretorik om Ondskan faller på plats, får sin rationella förklaring. Men det svischar Mattias Gardell förbi. I stället siktar han in sig helt på jihadisten som den radikalt Andre, den som kan torteras. Men har inte återkomsten av begreppet Ondska som politisk kategori djupare konsekvenser än islamofobins renässans? I dag islamisten och terroristen, i morgon människosmugglaren och narkotikalangaren, pedofilen och lustmördaren.
Viljan att tortera är ett mysterium. Alla vet att elchocker inte uppenbarar sanningar. Ändå har Bushadministrationen valt en oförtröttlig strid för rätten att tortera, trots att presidenten, hans närmaste medarbetare och juridiska rådgivare vet att de därmed riskerar framtida åtal för brott mot mänskligheten.
Och varför döljer de inte tortyren? Guantánamo har tvärtom skapats som en teater, ett offentligt spektakel där förnedringen dokumenteras och vittnesmål om tortyr tillåts läcka. Lägret är inte mörklagt bakom murar. Det är upplyst för alla att se.
Synligheten är själva poängen, skriver Mattias Gardell. Guantánamo är scenen där den globala suveränens tilltufsade auktoritet återupprättas på samma 1700-talsmanér som Michel Foucault beskriver i Övervakning och straff. I slutavsnittet försöker Gardell placera in tortyren – och bilderna som sprids – i ett globalt systemperspektiv. Det är provokativt. Det är intensivt. Det är motsägelsefullt. Det är bra. Och ändå slinter han. Det blir för grandiost, men framför allt för polariserat mellan det amerikanska imperiet och den islamistiska opposition som ifrågasätter Vita husets anspråk på global makt.
Jag tror inte USA:s politik är riktad mot islamismen, men mot globaliseringen. Det gränslösa imperium Michael Hardt och Antonio Negri i sina gemensamma böcker beskrivit som globaliseringens konsekvens är inte kompatibelt med Bushadministrationens maktprojekt. George W Bush talar alltid om amerikansk suveränitet, men aldrig någonsin om globalisering.
Och jag tror Mattias Gardell också förbiser segheten i det globala motståndet – det maler sig långsamt fram genom domstolar, parlamentariska utredningar, sociala rörelser, offentlig debatt – men är förhoppningsvis lika envist som de krafter Bush satt i rörelse.
Rätten att tortera är en grymhetens teater iscensatt för hela världssamfundet, för myllret, för att vi ska acceptera Bushadministrationens försök att lappa ihop och återupprätta ett gammaldags haltande ineffektivt amerikanskt imperium, skadeskjutet av den globalisering det länge förespråkade. Ett imperium som inte klarar att vila på ekonomisk eller politisk grund. Utan bara på våld, koncentrerat i rätten att tortera och privilegiet att befinna sig bortom rättens principer. Jihadisternas roll i spelet var att sätta igång dramat, där de sedan fortsatt agera kaospiloter, men invävda i denna större strid om framtidens ordning.
De som inte orkar ta ställning, som vill slingra sig ur Gardells grepp, kommer att säga att han skriver för vänsterister, när han i själva verket publicerat en medborgarbok för demokrater.
