Det som är så bra med Marjaneh Bakhtiaris nya roman Kan du säga schibbolet? är inte själva romanen – den är stilistiskt och berättartekniskt inte märkvärdig, snarast konventionell – utan författarens vilja att sätta problem under debatt. Hon kan inte se en schablon utan att kolla stämpeln i botten, hon kan inte se en färdig formel utan att ställa upp motformler.
Och vad som är ännu bättre: Hon har inga patentlösningar på problemen, hon nöjer sig med att ge motsättningarna gestalt – låt vara i lätt karikerad form – och att låta dem stötas och blötas för läsaren själv att begrunda.

Ingen av de fyra medlemmarna i den iranska invandrarfamiljen Abbasi i Malmöförorten Oxie har Bakhtiaris odelade sympatier eller kan sägas fungera som hennes språkrör. I den meningen är hon mera dialektisk än självaste Dostojevskij.
Pappa Mehrdads mission är att ständigt framhålla varje invandrares eget ansvar för sin integration i det svenska samhället och för att bli accepterad som fullvärdig svensk av de infödda. Själv är han högskolelärare och talar fläckfri svenska. Men hans fru Noushin har inte lyckats komma överens med det nya språket och går för tillfället sjukskriven och högst ointegrerad hemma i Oxievillan.
Döttrarna Parisa, 16, som har problem med vikten och föräldraauktoriteten, och Baran, 13, som har öron bara för hiphop och ögon bara för tillvarons hotande katastrofer, gör en tvåveckorstripp till Tehran i tron att de ska känna det religiösa förtrycket inpå den egna kroppen. Men i mosterns palatsliknande medelklassvilla och under hennes ursnygga dotters guidade turer i Teherans hypade nöjesvärld känner de sig bokstavligen som två tafatta kusiner från landet, utan det rätta nonchalanta stuket på den obligatoriska huvudduken.

Pappa Mehrdads budskap bedöms som rasistiskt och han får sparken från lärartjänsten, men han blir i gengäld ständig gäst i alla debattprogram, där han ställs mot illa pålästa representanter för ”blattens” avstigmatisering. Här blir karikeringen grövre än i berättelsen i övrigt, och det skär sig mot den annars så väl upprätthållna dialektiken. Mehrdad har värdigare motståndare i romanen, och det är hos dem Bakhtiari borde ha lagt mer av det argumentativa krutet.
Jag är inte helt säker på att Marjaneh Bakhtiari har en stor författarkarriär framför sig, men jag är definitivt säker på att hennes roman fördjupar integrationsdebatten mer än tusen timmar andfått snabbkäftande i tv.