De hårdkokta samhällsdebattörernas gäng har fått en ny posterboy. David Eberhard var nyss överläkare på St Görans psykakut, men efter framgångar med böcker om det lättkränkta svenska folkkynnet sade han upp sig. Han valde att göra storslagen sorti som ideologisk drivkraft bakom Anna Odell-rättegången.
Att Eberhard skriver förordet i Marie Söderqvist Tralaus bok om status avslöjar att det här är en bok för den terapeutiska ideologins tid, i vilken man påstår att samhället regleras av psykologiska snarare än av ekonomiska lagar.
Det är, kan man säga, ett effektivt sätt att få ersätta historiematerialism med psychobabbel.
Därför är Eberhard och Söderqvist Tralau flitiga med att hamra in att status är ett tabubelagt ord, till skillnad från klass, i stället för att intellektuellt undersöka hur de båda begreppens betydelser och eventuella tabu-laddning hänger ihop.
Bokens tes är att strävan efter status är ”en biologisk drift lika stark som viljan att fortplanta sig”.
Status är vår klasstillhörighet reflekterad i omgivningen, skulle nog de flesta uppslagsverk och filosofer sammanfatta.
Eberhard och Söderqvist Tralau vänder sig istället till biologerna. Status påverkar det naturliga urvalet hos alla däggdjur. Ju högre status man har i ett samhälle, desto lättare får man att föra vidare sina gener. Att söka status är till gagn för hela artens överlevnad, menar de.
Söderqvist Tralau och Eberhard är således vår tids svar på 1800-talets socialdarwinister.
Herbert Spencers teorier om att naturen stöter bort de icke lämpade landade väl i framväxten av meritokratin, och sedan dess har hans tankar om den starkes överlevnad förblivit en inspirationskälla för marknadsliberaler och fackföreningsmotståndare.
Socialdarwinisterna för ett och ett halvt sekel sedan argumenterade precis som Status. Vägen till lycka för att de rika inte bara var bättre ur ett moraliskt perspektiv, utan framför allt var av naturen bättre.

Det förklarar dock inte varför det idag skulle vara ”tabubelagt att prata om att människor, precis som andra däggdjur, söker möjligheter att positionera sig”.
Minst halva vårt medie- och kulturutbud handlar väl om detta?
Att statusjakten vidare inte är något vi bör bekämpa utan ”acceptera som det är”, ja, är inte det det entreprenöriella ledmotivet för världen?
Det ser för dråpligt ut, men David Eberhard undrar i förordet varför han sett alltfler människor som misslyckats på arbetet och tentorna söka hjälp på psykakuten – av statusskäl – utan att koppla det till den samhällstendens han själv är banerförare för. Nämligen att samhället numera psykologiserar frågor om makt och maktförlust, och därmed lämnar den framgångslöse utan andra vettiga förklaringar till ojämlikhet än de individuella eller psykologiska. Enter: nya besökare på Eberhards akut.
Status. Vägen till lycka är en på broschyrprosa skriven pamflettversion av Alain de Bottons underhållande Statusstress. Det återkommande stilgreppet är handbokens imperativ - ”lyft fram”, ”visa upp”, Så höjer du din status genom att skryta inlindat och så vidare. Söderqvist Tralaus källor är tidningen Mama, samt tendentiösa enkätundersökningar som företaget United Minds, där hon är vd, gjort angående människors bild av status, och där svarsalternativen man kunnat välja mellan i sig är en rätt snäv rapport om vad en välbetald kontorsråtta som rattar klatschig barnvagn i Stockholm anser är status.

Så, lystring alla misslyckade och fattiga i verklighetens folk, Marie Söderqvist Tralau har en viktig bannbulla till er: Barack Obama har blivit president och ”Det finns absolut inget att skylla på längre för den som inte uppnår sina mål”. Under 1900-talet fanns det olika socialdemokratiska ursäkter om människors skilda förutsättningar att ta till, men nu har en svart faderlös man ändrat på den saken (att Obama inte själv skulle hålla med struntar hon i).
Det är en kärnfull sammanfattning av vad meritokratins framväxt gjorde för de fattiga redan under det förrförra seklets reformering av bördssamhället – det vill säga lade skammens börda ovanpå fattigdomens.
Status. Vägen till lycka är en välkommen och effektiv påminnelse om att socialdarwinismen ingalunda lämnades kvar i 1800-talet.

Malena Rydell
kulturen@expressen.se

Malena Rydell är kultur- och nöjeschef på tidningen City.