När det gäller herrtidningar har jag åtminstone vissa erfarenheter. En gång om året, när Hästveda IF anordnade pappersinsamling, placerades en container utanför klubbhuset och lät alla oss vetgiriga pojkfotbollsspelare förse oss efter förmåga. Vi gick hem med plastkassar fulla av Fibban och Lektyr och precis vad vi använde dem till är säkert inget som intresserar läsarna av en familjetidning som Expressen; men om det var någonting vi garanterat INTE gjorde så var det att sätta upp Siwer Ohlsson-brudarna på väggen och betrakta dem som våra trolovade, som Gunnar, huvudpersonen i Marie Hermansons Svampkungens son.
Men så går det till i Marie Hermansons värld. Personerna gör eller säger ingenting (eller åtminstone mycket lite) som vanliga människor kan tänkas göra eller säga, men de Representerar i gengäld desto mer.
Gunnars föräldrar skiljer sig inte för att de bråkar om disken eller för att någon av dem blir kär i grannen, utan för att pappan representerar Skogen och mamman Havet. De är dessutom högst medvetna om sina representationsplikter, för när Gunnars mamma tar med sig pojken på kallbadhus sker det under stora symboliska åthävor (”Det är salt. Tycker du om det?”) medan pappan efteråt tvingar honom att duscha saltvattnet av sig. Inte mycket för en stackars familjeterapeut att göra där.

Faderns svampintresse har dessutom något slags förbindelse (som man helt enkelt får tro på, eftersom Hermanson slår fast att den finns) med ett livligt förhållande till det motsatta könet.
Hans välbesökta svampkurser (han är nämligen något så fantastiskt som en rikskänd svampexpert med särskild dragningskraft på kvinnor) urartar konstant till sexorgier i skogen, naturligtvis skildrade med tillbörlig poetisk distans. Svamparna har en massa symboliska dimensioner, (mjuka, formbara redskap för njutning kopplade till dolda underjordiska rottrådar), pappan är kopplad till samma hemliga ”energinät” som svamparna, skogen etcetera och ”tog sin näring från jord och luft och berg”.
Till och med Gunnars svettiga pojkrum där han grubblar över farsans framgångar och betraktar utvikningsbrudarna på väggen får något luktlöst och högtidligt över sig. Det är så jag längtar tillbaka till containern utanför klubbhuset; den var i alla fall verklig.