ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Maria Sveland - Bitterfittan

ANNONS:
FAKTA

MARIA SVELAND | Bitterfittan | Norstedts

Visa merVisa mindre
Är det någon som är bitterfitta så är det jag.
Inte nog med att göteborgarna knycker mina romantitlar till filmer och pjäser (Mun mot mun, Lilla livet). Nu rewritar en 15 år yngre kvinna själva böckerna, med ballare titel dessutom, och dissar hela 80-talet som antifeministiskt, räddhågset och mörkblått ända ner i mascaran. Bland ”inspiratörerna” återfinns nästan bara 40-talister: Maria-Pia Boëthius, Hanna Olsson, Suzanne Osten, Suzanne Brøgger, Märta Tikkanen, Jane Fonda, Erica Jong…
Idoler för mig med, men det är som om vi Grupp 8:s småsyrror födda på 50- och 60-talen aldrig funnits. Ej heller 80-talsintellektuella typ Toril Moi, Julia Kristeva, Bell Hooks, Gayle Rubin, Marilyn French eller Susan Gilligan.
Så Maria Svelands berättarjag Sara känner inte till Patti Smith, Nina Hagen, Pink Champagne eller Au Pairs, utan lyssnar på Nina Simone och Martha Wainwright när hon ska trösta eller peppa sig i patriarkatet.

Nog av.
För det här är verkligen ingen dum bok, hur många vi än är som också har rest till Danmark och frågat Brøgger 1) Hur kunde du gifta dig efter allt du har skrivit? 2) Går det att leva jämställt i en traditionell kärnfamilj? samt 3) Hur ska just jag förhålla mig till mitt orättvisa och förvirrat inkonsekventa liv?
Jag minns inte vad Brøgger svarade, bara att jag kände mig fånig eftersom jag mötte henne klädd i en loppig ozelotpäls som stod sig slätt mot hennes snygga leopard. Men jag har nedtecknat vad hon svarade P1-reportern Maria Sveland våren 2004, i radiodokumentären där Sveland precis som Sara våndas över glappet mellan ideal och verklighet:
– Annars skulle vi leva i paradiset och inte behöva göra något och bli alldeles passiviserade.
Snyggt svarat, men inte mycket till ledning för en gift feminist med livsstilsbekymmer. Lika lite får Sara i Bitterfittan ut av Suzanne: att man får vara tacksam för att man lever och att ens närmaste är friska, ungefär. Att det tyvärr inte har hänt tillräckligt mycket med männen.
Det är en rolig och lite sorglig scen, komplett med leopardmönster och de guldiga tofflor och tekoppar som Sara redan från början stör sig på. Hon sökte en feministisk mamma, ”excentrisk, intellektuell, sexuell”, och fann en vänlig själ. Bitterfittans sammansmältning med vagina dentatan, den betandade, uteblev.
Ramen för Bitterfittan är klassisk och behändig, som gjord för att proppa full med bilder och riktlinjer. Den trötta 30-åriga småbarnsmamman Sara unnar sig en ensam semestervecka på Teneriffa och lämnar skuldmedvetet man och liten son i januarifula Stockholm. Hon läser Rädd att flyga och Fräls oss ifrån kärleken, gör skarpa observationer av omgivningens alla heteropar i olika stadier av ojämlikhet och konventionell misär, ger oss väl formulerade återblickar på sitt alldeles vanliga och ändå så komplicerade flick-, ungkvinneliv och mammaliv i ett heterosexuellt medelklass-Sverige där det tycks ha blivit lag på att kvinnorna känner sig svikna av sina tidigare så jämställda och schysta snubbar så fort första barnet kommer.
Tänk att det ska vara så svårt att fatta, för generation efter generation, att det heteronormativa äktenskapet faktiskt är ett antifeministiskt projekt!

Sara tänker
och grubblar sörjer, svär och analyserar: Hur vara en fri kvinna, jämlik mamma och arbetskollega i ett samhälle genomsyrat av genusordning och kvinnoförtryck? ”Vad är förbannad struktur och vad är privat ångest?”
Sveland kastar sig skickligt mellan nivåerna – personligt och politiskt, individuellt och strukturellt – och visar hur de hänger ihop. Ställvis blir det rena feministiska läroboken med små miniföredrag (till exempel om reaktionerna på Schymans så kallade talibantal) som torde kunna övertyga även de fåkunniga. Plus samtidskommentarer och personangrepp.
Somt är oneliners färdiga att plocka in i den feministiska stå-uppen. Apropå det provocerande med kvinnors egoism, något som ”för män snarare anses som ett normaltillstånd”: ”Någonting måste det väl ändå ha att göra med att vår kulturs religion börjar med en våldtagen kvinna?”
Där närmar sig bitterfittan den vagina dentata som både visar huggtänderna och har en tunga. Bägge behövs.
Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
MITT EXPRESSEN - FÖR INLOGGADE
ANNONS:
Mest lästa om kultur
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: