Maria Hamberg har skrivit en utvecklingsroman av klassiskt snitt, där jag med hjärtat i halsgropen följer hjältinnan Bettys livssvårigheter medan jag kontinuerligt värderar hennes handlande. Hur skulle jag ha gjort om jag hade varit hon? Skulle jag ha gjort det rätta? Skulle jag ha orkat?
Betty, värkbruten medelålders verkstadsarbeterska med livslusten kvar, fostrade som yngre tre barn ensam medan hon in absurdum vände på varje krona. Gestaltningen av henne kunde ha urartat till ett alltför glansigt porträtt av en working class heroine, men Hamberg håller balansen: Bettys ungar växte inte upp till helt lyckade vuxna. Själv var hon inte alltid en bra småbarnsmamma och nu vid 40+ är hon minst av allt någon gosigt korrekt mormorstyp som kommer svansande med bullar. Hon vill bara vara ifred.
Hon vill sköta sig själv, njuta lite av livet och kanske äntligen ge efter för kärleken i form av en genomhygglig stackars arbetskamrat, Axel, som har trånat förgäves i hur många år som helst.
Betty har inte släppt in någon. Hon gör det, ska det visa sig, inte den här gången heller.
Man kan tycka att hon tar sitt beroende av oberoendet för långt, att det kapslar in henne i en ensamhet som i Kieslowskis blåa film där hjältinnan totalt tappar förmågan att knyta an till andra. Men jag förstår henne.

Ja, jag tycker hon gör det rätta. Förresten tror jag inte sista ordet är sagt bara för att boken tar slut. Jag tror inte att Axel tänker ge sig så lätt.
Med andra ord: berättelsen om Betty engagerar mig.