Världen blir nog inte någon bättre plats för att man läser Erik Beckman – men den blir innehållsrikare.
Så kan man sno Beckmans formulering om Lars Noréns tidiga poesi och låta den beskriva verkan av Beckmans egna texter, de recensioner och essäer skrivna under 30 år som Malte Persson samlat under titeln Alla är vi stora romaner.
Hur ofta kan man numera säga det om en recension: att den gör världen rikare på innehåll? Men är vi verkligen stora romaner? Är vi inte hellre som språkflödet i Noréns poesi?
Persson lånar sin titel från Beckmans recension av Sigrid Combüchens Värme – men han skriver där också: ”Ingen levande människa är så tankefattig som en romanfigur.” Men i Värme kommer Combüchen ändå nära en sorts fullständighet – just för att hon inte utvecklar någon ”romanhandling”, därför känns hennes roman ”oskriven”. Resultatet är en bok som ”liknar verkligheten till förblandning”, och den är sann.
Så vrider sig Beckmans litteraturkritik, ofta motsägelsefullt, kring ett så klassiskt begrepp som ”sanning”. Men en dikt eller en roman blir inte sann genom att foga in sig i traditionen: ”Vad är bra vers värd om det inte står någonting i den?”, undrar Beckman om Tegnér.

Ett villkor för diktens sanning är att den skakar av sig ordet ”som”: bara genom att Kafka påstår att Gregor Samsa faktiskt är en skalbagge, och inte ”som” en skalbagge blir hans text trovärdig och sann. Alltså är sanningen inte en liknelse, litteraturen inte sann för att den ”liknar” verkligheten: den måste ha en täthet som är verklighetens. Då kan den inte följa romandramaturgier, den kan inte vara ”välkomponerad”. Verkligheten ”låter sig inte beskrivas med bekvämlighetssymboler”. Eller med metaforer.
Och då är vi tillbaka i hans recension av Norén, hämtad ur Östersunds-Posten 1968. Noréns språkbilder, dessa oerhörda anhopningar av strömmande ordmassor, är ”dokumentära och realistiska”, hävdar Beckman, men inte ”poetiska”. Hos Norén finns inga liknelser, bara försöket att – till varje pris – fånga verklighet. Eller hans bild av Kristina Lugn: hon ”hör till våra fullständigaste sanningar” – och där finns heller inte mycket av romanhandling att ty sig till.
Ett genomgående polemiskt mål för Beckman är den ”bekvämlighetsinrättning” som han menar romanens konventionella realism är, och som hans egen romanprosa så starkt bröt med.
Kanske lyckas han aldrig riktigt förklara vad litteraturens sanning består i. Men de exempel han ger bildar ett spår: en litteratur som inte är ren, som tvärtom blandar, som går väldigt långt, som inte bryr sig om en rådande kulturell smak för hur ett liv och en verklighet ska gestaltas. Den som inte väjer ens för kokt älgläpp.

Alla är vi stora romaner får ett extra värde genom att den kommer ut när klimatet för kritiskt tänkande tycks så synnerligen svalt. Litteraturhösten har präglats, inte bara av flera starka romaner och diktsamlingar, utan också av mediokra manifest och kritiker som inte känner igen en roman ens om man kastar den i huvudet på dem.
Allt är inte bra eller stort i boken, men det har ett värde att följa en kritiker i vardagligt arbete och i utövandet av arbetsmoral. Malte Perssons urval rymmer också recensioner av närmast bortglömda böcker.
Däremot irriteras jag av hans klåfingriga disposition av boken i tematiska block, i stället för en enkel kronologisk ordning, av att han så beskäftigt försöker lägga materialet till rätta. Det behövs inte. Och kostymen som Persson klär upp Beckman i är för stor för att passa detta kritiska arbete: ”kulturkritiker”?
I en artikel driver Beckman med kulturpolitikens oförmåga att leva upp till ens de mest modesta formuleringar om att ”motverka kommersialismens negativa verkningar”. Men den som nu vill hjälpa till att mota bort den kommersiella krisen kan ju köpa ett ex av Alla är vi stora romaner: lura kommersialismen på dess egna villkor!
Och förbaskat läsvärd är Beckman.