Det tillhör min grundinställning i livet att man aldrig kan argumentera om vad som är roligt. Det man tycker är roligt tycker man är roligt, punkt slut och stjärnstopp.
Maja Lundgrens Myggor och tigrar var inte rolig och debatten som följde den var ett slags koncentrat av absolut, fullständig, kvalitetssäkrad icke-rolighet (nästan i klass med fjolårets Anna Odell-debatt).
Maja Lundgrens nya, en satir över Stockholms yngre intellektuella medelklass, är däremot ofta väldigt rolig.
Hon är en sällsynt kul stilist, frifräsande utan att vara yvig, hon har ett jävla öra för bisarra repliker och hon fattar det självklart festliga i att avsluta ett utrop med två frågetecken och ett utropstecken (”Sossarnas!?!?”).
Framför allt har hon en skarp blick för det komiska i den kultursidesläsande världsbilden överhuvudtaget (just den, med andra ord, som ägnade sig åt att debattera Myggor och tigrar när det begav sig), och dess koder och uttryckssätt:
”–Vi svenskar är nog det enda folk som problematiserar att vi problematiserar ’svenskheten’, sa Jon.”

Sen är det en annan sak att satiren aldrig blir mer än karikatyrmässig. Småbarnsföräldrar pratar larvigt med sina barn, feminister drömmer om att bomba Afghanistan, 68-revoltörer förvandlas till auktoritära patriarker, vänsterintellektuella trackar sina kompisar för att det ser ”borgerligt” ut hemma hos dem, etc, etc.
Ganska schematiskt och endimensionellt, både som sedeskildring och som kritik av den självrättfärdiga vänsteridealismen betraktat.
Det är med andra ord lite för smart, lite för ytligt.
Jag får samma känsla som av bloggen Söderfamiljen eller av krönikorna i någon nöjesbilaga: trendmedveten innerstad ironiserar över sig själv för att få ytterligare en möjlighet att prata om sig själv.
Det finns liksom ingen utgångspunkt för satiren, ingen Olle Montanus som ger tragisk relief åt det uppskruvade persongalleriet, inget djup eller smärta under det parodiska åsiktsjonglerandet om ”svenskhet”, förorten eller Carl Hamiltons uteblivna handskakning med de muslimska tjejerna.

I gengäld serveras lite lyriska interludier, lite religionshistoriskt inspirerad symbolik à la Gyllene grenen och lite surrealistiska tricks med poltergeistar i kristallkronor som tilltugg till rödvinet.
Jag får en känsla av en författare som vill kritisera en värld utan att se sin egen del av den. Vilket är det enda gemensamma med Myggor och tigrar.

Jesper Högström
kulturen@expressen.se