Maj-Britt Wiggh / Jaget och fåglarna

Publicerad
Uppdaterad
Litteraturkritiska kolleger älskar att positionera sig genom att uttala sig om trender och tendenser i samtidslitteraturen. Och fattas bara:
Det är vad marknaden – oftast mindre kunniga mediechefer – efterfrågar och betalar för. Det stärker det egna varumärket på nämnda, hårt konkurrensutsatta marknad.
Men mycket fingerfuktigt hittepå blir det. Till skillnad från i litteraturvetenskapen, som inte ens den är så rackarns vetenskaplig men åtminstone opererar med mycket längre tidsspann både för läsning och det lästa, räcker det med att bunta ihop en två, tre skönlitterära titlar för att illuminera en påstådd tendens, en rentav Mycket Viktig Samtidssignal.
I verkligheten hinner vi ju bara skumma på ytan av den enorma utgivningen, hemma såväl som utomlands. Varför har till exempel Maj-Britt Wiggh – född 1952, debuterad 1989 och nu med sin enligt omslagsfliken femte roman – så föga uppmärksammats? Hon får blott 43 nätträffar, en enda i PressText (från Expressen), men i Mediearkivet faktiskt sju – berömmande recensioner av 2003 års Nattens biologi.
Den romanen liknar av allt att döma Jaget och fåglarna när det gäller författarens förtjusning i och fallenhet för att skildra särlingar besatta av udda, (pseudo)vetenskapliga intressen i exotiska miljöer.
Här pratar nu ingen fladdermusexpert på Papua Nya Guinea utan en medelålders, folkskygg enstöring till svenska vars ornitologiska passion övergår
i galenskap. Tillfälligt på plats i ett hus och tillika barndomshem i Stockholms skärgård, skriver hon en till rese- och äventyrsberättelse förklädd ”fiktiv självbiografi” som blir en av de mest bisarra – och mycket diskret såväl roliga som läskiga – romaner jag har läst på länge.

Det börjar som en till synes oskyldig skådningsresa till de nederländska Waddenöarna, men planerna går över styr redan på Amsterdams centralstation där en ficktjuv bestjäl berättarjaget på pass och pengar. Hon räddas från en parkbänk av en filantropisk hippiekvinna som låter henne bo i sitt kollektiv ombord på en kanalbåt.
Någon för kollektivliv mindre lämpad person kan knappast tänkas, denna kvinna vill och kan bara tala om fåglar, men de nästan lika egenartade samborna tolererar henne. En dag greppar hon dock sin ryggsäck och går, bara för att uppleva en kort och intensiv folie à deux med en flera år yngre konstnär – vars senaste konceptuella projekt lämpligt nog inbegriper att samla fågelfjädrar i Amsterdams parker.
Resan går vidare, ändrar riktning gång på gång, och vår antihjältinnas väg till ”självförverkligande” blir mer och mer groteska och omnipotenta.
För att ”upprätta” fågelsläktet och rädda lövsångare och andra småfåglar från att bli uppätna av eleonorafalkar på nordöstra Kreta hyr hon en båt och skjuter upp fyrverkeripjäser i natten, faller överbord och räddas av en av många rätt underbart godhjärtade människor – folk behöver inte vara så farliga! – som tar hand om henne på olika orter. I Sahara försöker hon med ungefär samma sak med hjälp av kackerlackor och fågelattrapper som hon får byborna att tillverka.
Läsaren ledsagas genom tokerierna med hjälp av ett avklarnat, förrädiskt enkelt språk som får en att helt acceptera huvudpersonens försök att hjälpa, alternativt stjälpa, sig själv. Ingen uttalad smärta eller inga psykologiseringar stör handling eller resonemang, och Jaget och fåglarna låter sig svårligen sorteras in i någon samtida litteraturtrend.
Oförutsägbar är ett förutsägbart ord i anmälningar av sådana här egensinniga hybridromaner, men jag måste ändå säga att så här överraskad har jag inte blivit sedan jag läste Per Thörns Din vän datamaskinen. Och det är ingen ny trend, att det är småförlagen som går i täten för det slagets samtidslitteratur.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag