De döda har svårt att dö. Deras kroppar lägger visserligen av, men vi som fortfarande lever har svårt att fatta det. Vi måste dagligen påminna oss om att det inte går att prata med dem mer, sedan fortsätter vi söka kontakt i alla fall. Och konstigt nog funkar kontaktförsöken, motsatsen vore otänkbar: att de döda skulle kunna radera ut sig ur våra hjärnor.
Redan i prosaboken Spöken från 2004 skrev poeten Magnus William-Olsson om de kvarlevandes långa diskussioner med det levande minnet, om tvåvägskommunikationen med de motsägelsefullt odöda döda. Nu kommer nästa bok om människor som finns men inte finns.
Det första William-Olsson rimligen måste ha gjort, annars skulle han aldrig ha kunnat skriva den här boken, är att lägga bort alla fantasier om en rättvis helhetsbild. Den ger ingen helhetsbild. Den ger korta, skärande snitt in i författarens relationer med döda, närmare bestämt femton stycken: vänner och släktingar, kända och okända.
Samtalen handlar sällan om Livet och Döden med versaler, och det är en del av poängen: umgänget med hjärnspöken handlar inte om storartad insikt, utan om att fortsätta en vardaglig kontakt utan allvarstyngda krav på att betrakta varje möte som det sista. Inte särskilt starka spår av vrålande saknad eller lemlästande fantomsmärtor. Inget ångestladdat fokus på egotrippade skuldkänslor. 

Bort med grämandet över allt det viktiga som inte blev sagt, alltså – Jag talar till de döda är en mäktigt skuldbefriande bok. Och man hinner precis slappna av, då genidraget eller örfilen dyker upp, beroende på hur man vill se det: det korta kapitlet med titeln ”Vem talar jag till? Till läsaren”. Nu är jag alltså också död. Så här säger William-Olsson i sitt samtal med mig:
”Att tala till de döda innebär att upplösa sin ort. De är inte tillstädes. Den som talar till ingenstans saknar själv hemvist.”
Det kunde lika gärna vara en beskrivning av författande i allmänhet: kommunikationen med den diffusa läsaren är inte olik kommunikationen med vilken döskalle som helst – läsaren finns ju inte, åtminstone inte förrän realtiden är förbi. Sen vidtar en annan sorts möte. William-Olsson ger en antydan om hur detta möte kan tänkas se ut: det alltid för sent, men det är möjligt att för sent är tillräckligt.