Likheterna mellan den finsnickrande patafysikern Magnus Hedlund och den brett målande skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist är större än man tror. De är mig veterligen de enda svenska författare som har använt ordet ”odöda” i boktitlar – Lindqvist i romanen Hanteringen av odöda (2005) och Hedlund i den märkliga bok som kommer ut i dag och heter odöda, odrömda.
I båda fallen syftar ordet på så kallade zombies, människor utan egen vilja som lever i ett sömngångarartat tillstånd mellan liv och död, antingen de nu är gengångare från dödsriket eller hjärntvättade robotar.
Hedlund har i sina senare böcker närmat sig de där gränstrakterna mellan död och liv, mellan medvetande och dröm, mellan förnuft och vansinne. Mylingen i Kov (2003) heter en av dem, och i Snittet (1999) filtreras sinnesintrycken genom en lobotomerad hjärna.
En lobotomerad zombie möter vi också i den ena av de två berättelserna – blott fyra sidor lång – i den nya boken. Han är patient på ett mentalsjukhus och står på något outgrundligt sätt i korrespondens med den gamla kvinnan i huvudberättelsen.
Också demens kan beskrivas som ett slags zombietillstånd. Vad jag har kunnat iaktta hos äldre människor i min omgivning är att de med sitt sviktande närminne ibland förväxlar drömmar med verkliga upplevelser. Och det är just vad som händer med den 90-åriga gamla damen i berättelsen. Hon har till exempel känslan av att någon, en yngre man, berättar hennes drömmar.
Annars är hennes minnesbilder av tidigare händelser i livet glasklara. Av dessa minnesfragment fogar Hedlund samman en berättelse som bygger på en nästan bortglömd händelse i Latinamerikas konvulsiviska historia – den socialistiska och antikolonialistiska militärkuppen i Surinam 1982.
Surinam hette före självständigheten 1975 Holländska Guyana, och den gamla kvinnan, gift med en affärsman, tillhörde de nederländska kolonialisterna. Hon lyckades slippa undan kuppen med livet, och det är på ett ålderdomshem i Europa hon nu sitter i det grumligt uppfattade nuet och genomströmmas av minnen.
Det är inte alldeles lätt att få ihop zombietemat med det politiska skeendet i Surinam, men Hedlund har inte för vana att kratta promenadvägar åt sina läsare. Kanske kan man uppfatta de berusade soldaterna som ett slags zombies, kanske är det bara den geografiska närheten till den karibiska vodoomytologin som är den associativa länken.
Klart är dock att den nu 66-årige Magnus Hedlund allt ifrån Ökenkejsaren (1997) har utvecklats till en betydande författare efter att tidigare ha slösat sin talang på klipska men lite väl nojsiga lekfullheter i patafysisk anda.
