Åke Hodell är sensymbolisten som kraschlandade i den konkretistiska textsalladen. Från den Ekelöf-beskyddade debuten med Flyende pilot 1953 går rutten över magnifika ord-ljud-bild-kompositioner som General Bussig till en eftersinnande memoarsvit som nog var lika mycket en romansvit.
Fyrtio år och ännu fler verk där tiden sökte sin röst.
Eller var Åke Hodell en röst som sökte sin tid?
Det lustiga med Hodell är ju att han aldrig riktigt tycks passa in, inte ens i en tid då poängen var att inte passa in. Trots de berömda paradnumren är han en konkretist satt på undantag, trots samtidens förtjusning i textattentatens tidevarv har Hodell förblivit ett kritiskt rundningsmärke.
Tills nu, vill säga. För med Magnus Haglunds biografi har Åke Hodells liv och verk till sist fått den fullskaliga belysning det länge pockat på. Och det ska tilläggas: Haglund är mannen för jobbet. Där gemene litteraturkritiker nog hade lyssnat pliktskyldigt till Hodells myckna klang och buller gör Haglund tvärtom. Han lägger ömt örat mot Hodells brummande och skorrande textkroppar. Vilket jag tror är helt rätt, för det är först när Hodell bejakade själva iscensättandet av konsten som han blev något annat än efterklangspoet.
Haglunds bok gör det klart: Hodell var en scenisk konstnär.

Följaktligen börjar inte Haglund med födelse och uppväxt. I stället tar han Djurgårdsfärjan över Styx. Det senare är nu inte bara titeln på ett av Hodells hörspel från 1972, utan också en serie remixer av samma verk som genomfördes av ett antal artistkonstellationer på en högst reell Djurgårdsfärja i februari 2006. Där, med kontaktmickarna mot ångpannan, avlyssnar Haglund de ”oroande energier” som är typiska för Hodells 60- och 70-talsverk i en helt ny tid.

Men sedan går det som det måste gå: poeten föds, växer upp och initieras i konstens värld. Fast konsten ifråga är varken litteraturen eller musiken. Det är revyn. Med föreställningar som Pippi i kvadrat, Vårpippi, Tjenare Mr Pippi, för att nu inte tala om den planerade men aldrig genomförda Nu pippar vi igen, slog en blott 21-årig Hodell Stockholm med häpnad.
Men ett gott skratt förlänger inte nödvändigtvis livet. När Hodell går in vid flyget kraschlandar han med sin maskin, överlever, men är för alltid förändrad. Händelsen mytifieras redan i författarskapet, där den fungerar som urscen, vilket kanske är ett skäl till att Haglund har svårt att tillföra något annat än omotiverade spekulationer om allehanda förebud om katastrofen.
Men när biografen sedan når fram till 60-talet och Hodells genombrott i den konkretistiska guldåldern finns det inte längre något att invända. Man får tacka och ta emot den initierade skildringen. Och framför allt får man vara glad att Haglund följer ljudspåret. För den Hodell som aldrig riktigt passat in i litteraturen visar sig vara en verklig samtida i ljudkonsten. Fråga Sonic Youth, som häromåret spelade till minnet av Åke Hodell i Ystad.

Thomas Götselius
kulturen@expressen.se

Thomas Götselius är litteraturkritiker i Dagens Nyheter.