Ann Jäderlund rör

sig i sin nya diktsamling i domäner som skulle kunna viftas undan som kvinnligt privata. Men ingen kommer att förgulliga hennes poesi, trots att den, parallellt med sitt tunga allvar, är vild och knäpp. Ann Jäderlund befinner sig nämligen nuförtiden, på gott och ont, på en piedestal klart jämförbar med de kanoniserade männens, det vill säga utom all fara för förminskning. I det läget är risken i och för sig omvänd - alltför stor vördnad skymmer de stråk av misslyckande läsaren behöver för att kunna möta dikten som en jämbördig. Kanske är det för att krångla sig ur oberörbarheten som Ann Jäderlund nu gått ännu längre än i förra boken, Blomman och människobenet, i att förfula den egna poesin. Ann Jäderlund

I förra boken lät

Jäderlund, i frågande och trevande texter, bland annat ordet blomma lirka sig så långt bort från blomsymbolens självskrivna innebörder som möjligt. I nya samlingen gör hon samma sak med ordet vatten. I en cylinder i vattnet av vattengråt är titeln, och det vore lätt att läsa in ett offerbetonat och självupplöst tillstånd. Men ett av Jäderlunds starkaste särdrag är att kortsluta ordningsreglerna för aktivitet och passivitet, makt och maktlöshet, aggression och omtanke. Hon aktiverar alltså vattnets lurpassande aggressivitet - inte i framträdelseformer som piskande vågor eller stormande hav, utan genom det laddade lugnet i en stillastående undervattensbubbla. Stämningen i den genomskinliga och samtidigt slutna cylindern, ett slags fysisk plats för minnesbilder utskurna ur en klart angiven tidsperiod (1967-78), är rabiat och ursinnigt sorgsen snarare än blödigt snyftande.

Även sexualiteten,

som visserligen också tidigare har varit stark men som sällan talat vulgärt klarspråk, avfyras nu mot läsaren i en skur av könsord. Det är som om de tidlöst vackra och sensuellt oroande kärleksdikterna från de tidiga diktsamlingarna Som en gång varit äng och Snart går jag i sommaren ut har trashats till och slagit klorna i ett brunmurrigt 70-tal av luciafyllor och "cigaretthårdingar" i manchesterkläder. Dessutom går Ann Jäderlund allt längre i sin upplösning av den suggestivt pumpande, tuktade rytmen. De nya dikterna drivs av en smärtsam ilska, men även de mest såriga och oförlåtliga minnena i den instängda bubblan sänder taktila tryckvågor in i en levande framtid. Den rasande minnessjälen är också en bundsförvant, och framtiden är skitig, stark och rolig.