Med Den svarta solen – tredje delen av en trilogi – tar Lotta Lotass det definitiva steget in i en litterär återvändsgränd, och hon gör det i uppenbar medvetenhet om att det är just det hon gör.
Den svarta solen går – liksom lösbladsasken Den vita jorden och det 150-sidiga enmeningsdeliriet Den röda himlen – under genrebeteckningen roman. Baksidestextens formulering ”installation av texter” ger en bättre föreställning om vad för sorts läsupplevelse vi har att se fram emot. Den ges ut som originalpocket, så det kostar inte mycket mer än en hygglig flaska vin att själv bekosta entrén.
Boken består av 340 korta stycken med numrerade hänvisningar fram och tillbaka i texten. Läsordningen är valfri, men inte lika slumpmässig som i ett lösbladssystem. Samma arrangemang finner man för övrigt i Julio Cortázars Hoppa hage och Sven Lindqvists Nu dog du.

Jag gör till en början ett försök att följa Lotass alternativa korsvägar och hoppar fram och tillbaka mellan styckena, men ger snart upp och läser dem i rak nummerföljd. Åtminstone fram till stycke 100, därifrån blir min kontakt med texten mera genomögnande än hyperkoncentrerad.
Det visar sig nämligen att 339 av styckena bara är variationer av ett och samma motiv – en detaljerad beskrivning av ett ödsligt och palatsliknande rum, i vilket ett antal krigsdrabbade människor, levande eller döda, intar olika positioner i förhållande till varandra. Det är som om Lotass hade kommit över en bunt blyertsteckningar av en manisk mentalpatient, vilka hon sedan försöker översätta i ord, teckning för teckning.
Jag vill inte med detta antyda att Lotass inte skulle vara vid sina fulla fem, hon vet som sagt vad hon gör. Men just interiörer från mentalsjukhus och människor med maniska beteenden – typ samlare och seriemördare – återkommer i hennes författarskap. Över huvud taget är det utkanterna av den mänskliga existensen hon utforskar, såväl psykiskt som fysiskt.
Den vita jorden handlar sålunda om polarexpeditioner och Den röda himlen om första världskrigets skyttegravar. Den svarta himlen kan tänkas utspela sig bland ruinerna efter ett kärnvapenkrig, men lika gärna i ett dataspels virtuella värld.

Efterhand framträder ett antal återkommande personer: Mannen, Soldaten, Drabanten, Emissarien, Skiltvakten, Den andre, Vittnet (den enda kvinnan). För att beskriva dessa rum och gestalter använder sig Lotass av nyuppfunna ord som stenisk, glansk, slimsor, skillrar, skärvade, ströpplade, entasisk, emporer, numna (några av dem kan i för sig vara dialektord eller facktermer).
Men hur imponerande Lotass grafiskt lyriska blixtbelysningar av dessa statiska rum och dessa statuariska gestalter än är, så blir effekten 339 gånger på raken – eller kors och tvärs – ändå bedövande monoton. Det är väl å andra sidan just det som är meningen. För vad kan man göra i en återvändsgränd annat än beskriva den lokala arkitekturen?

Alternativet är att bryta sig ut. Det sker i det 340:e och sista stycket. Här framträder både ett vi och ett du, rymden öppnar sig, klangerna dånar. Slutet påminner om sista scenen i Lotass pjäs Speleologerna. Jag vet inte om det är Gud eller döden som är befriaren ur den klavbundna, frusna, storslagna, katastrofala, himlastormande existensen.
För Lotass egen del – och i någon mån Bonniers – räcker det gott och väl om hon hittar tillbaka ur återvändsgränden.