Liza Marklund skjuter bredare än någonsin. Handlingen i hennes senaste roman om journalisten Annika Bengtzon hoppar från det historiska Nazityskland till vår tids svenskläger på spanska solkusten och haschodlingarna i Marocko. Samtidigt är Annikas privatliv fortsatt trassligt. Exmakar och nya män blandas med barn som åker jojo mellan föräldrar och styvmammor och så är det omorganiseringar och nya chefer på redaktionen.
Annikas nya chef Patrik skickar ner henne till Spanien för att bevaka mordet på en svensk barnfamilj nere i Costa del Sol, ett brott som så småningom visar sig ha förgreningar till det brutala polismord som handlingen kretsade kring i Marklunds förra bok Livstid.
Och då börjar historien svindla. Annika spårar knarkkarteller och raffinerade pengatvättar som på de mest osannolika sätt kopplas ihop med andra världskrigets nazister och traumatiserade polisänkor hemma i Stockholm. Lika rörigt som någonsin Bengtzons privatliv.
Här finns passager som föreges skrivna av en sörmländsk bondflicka på 50-talet och som jag inte riktigt begriper hur de ska knytas in i handlingen, eller ens varför. Det får bli ett rafflande och tempofyllt slut om alla trådarna i den här deckarväven ska tvinnas ihop, tänker jag. Men Liza fixar – precis som sin romanhjältinna – biffen. Om än med ett nödrop.
Annika bekymrar sig över vad skilsmässan gör mot barnen, över relationen till Thomas som tar oväntade vägar, över händelserna på redaktionen. Hon biter ihop och gör det hon ska samtidigt som hon flyr som ett skadat djur från varje situation som kräver en känslomässig konfrontation. Jag vet ingen romanfigur som jag blir så arg på som just Annika Bengtzon och hennes oförmåga till kommunikation med omgivningen.
På något vis är det vad allting handlar om i den här romanen. Konsekvenserna av att hålla tyst. Alla de där dolda smärtorna för kommande generationer att på olika sätt axla.
Jag önskar för Annikas skull att hon framöver kan leva sitt liv i ett mindre fartfyllt tempo än vad som presenterats i de två senaste romanerna av Liza Marklund, det vinner också själva deckarintrigen på.

Johanna Ögren
kulturen@expressen.se

Johanna Ögren är medarbetare på bokhora.se