"Det vore coolt om det gick att bilda ett feministparti som inte är rött eller blått, det vore jättetråkigt om det blir ett vänsterfeministparti", tycker krönikören Linda Skugge år 2004. Jo Skugge, det fanns ett sådant feministparti för åttio–nittio år sen, varken rött eller blått, så frisinnat och liberalt som det bara gick: Föreningen Frisinnade kvinnor 1914. Ur deras krets samlade Elisabeth Tamm på sitt gods Fogelstad 1921 en skara kvinnliga personligheter omkring sig som skulle komma att betyda oerhört mycket för det tidiga 1900-talets kamp för kvinnors likställighet och ge tusentals kvinnor i alla samhällsklasser självkänsla och framtidstro. Fogelstadgruppen! Om dessa starka och färgrika kvinnliga pionjärer har journalisten Ulrika Knutson skrivit en bok präglad av briljanta analyser, fräcka och fräna formuleringar, kärleksfull inlevelse och lysande porträttkonst: Kvinnor på gränsen till genombrott. Grupporträtt av Tidevarvets kvinnor. Det är inte första gången Fogelstadgruppen porträtteras men aldrig med ett sådant engagemang, en sådan stilistisk briljans, ett sådant sinne för humor och en sådan känsla för Fogelstadgruppens inre relationer och deras utmejslade personligheter, deras vänskapsband och erotik. Under 1920-talet blev Frisinnade kvinnor radikalfeministiskt och riksbekant genom tidningen Tidevarvet med gynekologen Ada Nilsson som ansvarig utgivare och ledarskribent Ellen Hagen som redaktör - tills Elin Wägner lät sig övertalas, och var redaktör 1923–32. Hon skrev regelbundet: skarpa kåserier och en och annan följetong. Hela Fogelstadgruppen skrev, om kvinnofrågor, befolkningsfrågan och fredsfrågan, vilka kopplades i hop. Gynekologen Ada Nilssons främsta insats handlade om sexualupplysning, mödravård, preventivmedel och ledde till att socialmedicin blev en institution hos oss. 1925 startade Elisabeth Tamm och Kerstin Hesselgren, nyblivna riksdagskvinnor, Medborgarskolan på Fogelstad - utanför partiväsendet. "Politiken ska inte styra det vanliga livet, det vanliga livet ska styra politiken" hävdade Tamm. "Politiken är ett spel avskuret från livet". Knutson ger ett sammansatt porträtt av denna obekväma dam med yttre framtoning av Fröken Julie. En driftig och originell godsägare som förespråkade jordreformer och ekologiskt jordbruk. Kraftig, men sjuklig, pliktuppfylld, men depressiv, en kvinna som fick mycket uträttat, i vänskap lika despotisk som generös. "Den stora slöserskan", "den goda människan" Ada Nilsson älskade skolans rektor Honorine Hermelin, brorsdotter till poeten Eric Hermelin, uppvuxen på Birgittas Ulfåsa. Hennes indiska utseende fascinerade, och hennes röst. Hon var humanistiskt bildad, historiker, statsvetare och framförallt pedagog. Hon gifte sig med den kristne danska filosofin Wilhelm Grønbech, för att efter hans död återvända till Elisabeth Tamm på Fogelstad. "Frökens" kärlek var rätt despotisk. Så var relationerna i Fogelstadgruppen, en erotiskt färgad andlig och intellektuell vänskap som inte uteslöt en lika djup vänskap som erotik med män. Men vänskap tar tid och kanske var det omsorgen om personliga relationer, missförstånd och svartsjuka, känslomässiga intriger och manipulationer som hindrade Fogelstadgruppen från att göra sig gällande med respekt också i männens svårintagliga värld och erbjuda den ett kraftfullt motstånd på den offentliga arenan. "Tidevarvsfeminismen" förhånades av Svenska Dagbladet som hysterisk. Men Nathan Söderblom och Natanael Beskow respekterade den och manliga filosofer och pedagoger föreläste ofta på Medborgarskolans kurser. Ulrika Knutson låter två kursdeltagare, Ruth Bohman och Göta Rosén, vittna om vilken omätlig betydelse sommarkurserna på Fogelstad fick för tusentals kvinnor ur alla samhällsklasser och från alla delar av Sverige. Hemmadöttrar, fabriksarbeterskor, husmödrar och lärarinnor lyssnade till föreläsningar om historia, filosofi, kommunalpolitik, religion och psykologi av odogmatiska föreläsare som behärskade sitt stoff och kunde berätta enkelt om komplexa sammanhang. Vad är meningen med livet? Hur kan jag övervinna mina mindervärdeskomplex? Skall jag våga kämpa för mina rättigheter? Fogelstadkvinnorna var alla födda på 1800-talet och hade sin stora tid på 1920-talet. Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin, Kerstin Hesselgren, Elin Wägner, Emilia Fogelklou - alla dessa namn var på min mammas läppar när jag växte upp i Uppsala på 1930-1940-talen. Det var hennes generationers förebilder. Hon hade tagit intryck av Ada Nilssons idéer om mödravård och sexualupplysning och av Alva Myrdals tankar i befolkningsfrågan. Lika ofta nämnde hon Ellen Key, Jeanna Oterdahl, Ester Lutteman, Uppsalas förgrundsgestalter Blenda Ljungberg, Ruth Hamrin-Thorell, Märta Tamm-Götlind, Ragni Kellberg gick ju omkring livs levande ibland oss. Men lika ivrigt som min mamma försökte få mig att beundra dessa kvinnosakskvinnor, lika ofta hörde jag min pappa och de manliga professorerna fnysa om Lydia Wahlströms storordiga framfusighet eller beklaga Emilia Fogelklous tyvärr bristande akademiska kompetens. Kvinnokämpar kallades "tanter". Som gymnasist hade jag gripits av Fogelklous kärleksroman Arnold och var stolt med när hon blev teologie hedersdoktor 1944. Den vassa och aforistiska Klara Johanson kom in i min generation med Det rika stärbhuset. Akademiledamoten Elin Wägner var pliktläsning på gymnasiet. Jag beundrade författarinnor, konstnärer, skådespelerskor, journalister. de verkade vara de enda fria kvinnorna och de gjorde något roligt. Eftersom jag inte gick i flickskola utan i samskola och läroverk stiftade jag inte bekantskap med lärarinnepersonligheter typ Anna Sandström som satte sin prägel på tidens bästa flickskolor. men jag utsattes inte heller för deras maktbegär. Jag hade mest manliga lärare. jag beundrade män mer än kvinnor. De verkade ha mer kul. jag fasade för att vara hänvisad enbart till kvinnligt sällskap, att sitta och sticka och sy. Jag tyckte att flickor intrigerade. Jag hade fått mina rättigheter till skänks. Nu då jag läser Ulrika Knutsons bok får jag stå där och skämmas. Trots att jag har kämpat min egen feministiska kamp har jag aldrig insett vad jag är skyldig Fogelstadskvinnorna och hur upplysande det kan vara att se världen i genusperspektiv. När jag kom utanför Europa och såg kvinnoförtryck men också kämpande kvinnor begrep jag att kvinnor aldrig får upphöra att kämpa för sina rättigheter. Mer än jag anat hade förändrats i Sverige när jag kom hem. Idag har jag lärt mig att det finns en dold kvinnohistoria och att kvinnans nya villkor och rättigheter är det mest revolutionära som har hänt i Sverige. Elin Wägner var Fogelstadgruppens "chefsideolog". Vad skulle Tidevarvet ha varit utan hennes djärva analyser, stora kontaktnät? Och vad skulle hennes sena romankonst ha varit utan Folgelstadgruppens idéer och personligheter? Ulrika Knutson känner den största respekt för Elin Wägners engagemang, arbetskapacitet, politiska mod och moraliska allvar. Men man studsar när kapitlet om henne rubriceras "Mera hårding än helgon". Hon bekänner att hon helt enkelt inte tycker om Elin Wägner. För rättvisans skull läste jag på nytt Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders biografi till vilken Barbro Alving samlade materialet och fann att jag tvärtom sympatiserar långt mer med Wägner nu än då jag var ung. Inte med anledning av hennes pacifism, som var modig men omöjlig. Inte för hennes jordnärhet som smakade lite Blut und Boden. Men för hennes livssvårigheter och inre konflikter. Kampen mellan omgivningens krav på att få utnyttja hennes professionalism som redaktör för Tidevarvet och hennes innersta önskan att uttrycka sig genom sitt författarskap. Om det är något jag saknar i Tidevarvets repertoar så är det undersökande kritik av Tyskland på trettiotalet, förutom en allmän avsky mot fascism och nazism. Fogelstadgruppen var antitysk och sovjetvänlig. Hos Ada Nilsson svänger det över mot stalinism, vanligt på den tiden då Sovjetimperiet stod för fredsvänlighet och sociala experiment; i hennes fall förstärkt av vänskapen med Alexandra Kollontay, som fick henne att svälja Stalins utrensningar som nödvändiga. Vad stod det egentligen i Tidevarvet om den alltmer synliga antisemitismen? Var det någon i Fogelstadgruppen som såg vart det bar hän med judeförföljelserna? Fanns det någon som brydde sig om det inre tyska motståndet mot nazismen och stödde det? Nej, inför det annalkande kriget predikade man nedrustning. Den enda som såg klart var Klara Johanson, men hon skrev ju bara. Den fråga Ulrika Knutson ställt sig är: varför har dessa förgrundskvinnor då inte fått den plats de förtjänar? Vart har dessa färgrika och originella föregångskvinnor tagit vägen i vårt kollektiva medvetande? Varför fick de aldrig något verkligt genomslag i vår samhällsutveckling? Ulrika Knutson prövar olika svar. Kanske för att de inte följde någon partilinje, inte ens sin egen liberala, trots att de verkligen var liberala med olika åsikter om många ting. Folkpartiet har inte ansett det värt att vårda sådana politiska vildar och varken socialdemokraterna eller kommunisterna har sett dem som de sina, även om de i många frågor hamnade nära dessa partier. Fogelstadgruppens skarpa kritik av partiväsendet har gjort dem obekväma. Kanske är de hopplöst daterade, ja diskvalificerade för att de alla inklusive Madame Kollontay, var pacifister och pläderade för nedrustning i en livsfarlig tid? Eller ägnade de sig åt för många frågor samtidigt - rösträtten, feminismen, ekologin, socialpolitiken, pedagogiken, religionen, konsten, etiska frågor om moral och livshållning? Eller var det för att de inte hade en aning om public relations, att de ägnade sig mera åt varandras sorger och glädjeämnen än åt att göra reklam för sig själva utåt? Eller var det för att många av dem var homosexuella eller bisexuella? Och om det var så, varför talade ingen om det? Kanske några stöttes bort av klasskillnader? De flesta i Fogelstadgruppen hade vuxit upp på gods och herresäten, prästgårdar och förmögna bondgårdar. De här sortens bildade kvinnor fanns i alla europeiska länder, den tyska varianten tillhörde das Bildungsbürgertum. Å andra sidan var kursdeltagarna på Medborgarskolan hämtade från alla samhällsklasser av Herta Svensson och deras vittnesbörd tyder inte på att tacksamheten för vad de fick lära sig blev mindre för att betjänten på fröken Tamms kafferep bar livré och handskar. Ulrika Knutson är inte den första som skriver om Fogelstadgruppen, men hon är den första som skriver om dessa originella kvinnor med en värme som om hon kände dem personligen. Hon säger att hon, i all ödmjukhet, känner sig som deras vän. Hon framhåller att alla Fogelstadskvinnorna var ensamstående yrkeskvinnor, några hade varit gifta, någon hade barn eller någon i barns ställe, alla var beroende av inbördes hjälp och stöd. I dessa dagar då ingenting i erotiken är hemligt eller heligt bidrar boken till att dessa oavhängiga, manhaftiga begåvade yrkeskvinnor framstår som före sin tid även i erotiskt avseende, ja före vår tid! Det kommer fram när Ulrika Knutson försiktigt sorterar de fina känslotrådar som spinns i Fogelstad av både andlig och erotisk art och de får äntligen "komma ut" med sitt kärleksliv. Allt prat om Fogelstadkretsens lesbianism faller till marken och deras vänskapsjoller framstår som något helt naturligt i Ulrika Knutsons varma närgångenhet. "Ju mer jag har läst om och av Fogelstadgruppen med omkrets desto mer övertygad blir jag att det är via deras personligheter vi har störst behållning av deras verk. Att försöka sammanfatta dem i ett program eller en riktning är att förminska dem till oigenkännlighet", summerar Ulrika Knutson. Om inte Siri Derkert förevigat dessa färgstarka personligheter i betong på tunnelbanestation Östermalmstorg i Stockholm skulle de säkert ännu anses tillhöra det mossiga förgångna, uttalar hon. Nu har hon själv uppväckt Fogelstadvännerna från de döda. Nu sitter jag och undrar över vilka som ska spela dessa fantastiska kvinnor på filmduken, deras verkliga genombrott. *** Sigrid Kahle är medarbetare i Svenska Dagbladet