Författaren Ernst Ahlgren och kvinnan Victoria Benedictsson har lockat svärmar av uttolkare i 120 år, allt sedan hennes ryktbara självmord på ett hotellrum i Köpenhamn den 22 juli 1882.
Bara ett drygt år efter Birgitta Holms färgsprakande mosaikporträtt i boken Victoria Benedictsson ger Lisbeth Larsson ut Hennes döda kropp, en striktare hållen studie i ett bestämt syfte:
Att befria om inte oss, så Benedictssons namn, från fixeringen vid författarens tragiska död – ofrånkomligt sammankopplad med förälskelsen i drummeln Brandes. Att läsa Benedictssons egna ord, så rentvättade som möjligt från ett par hundra års konstnärlig fascination för döda, vackra och begåvade kvinnor. Det är ju bekant att självmordet inspirerade såväl Strindberg (Fröken Julie) som Ibsen (Hedda Gabler), och detsamma är fallet med senare tiders feminister och forskare.
Är det alltså inte möjligt för kreativa, frihetslängtande och samtidigt kärlekstörstande kvinnor att leva lyckligt i patriarkatet?
Nej, tycker Lisbeth Larsson att alltför många alltför ensidigt svarat. För vad Victoria Benedictsson faktiskt sa till sin samtid, och till oss i dag, är att kvinnor trots omständigheterna – trots mansmakt och kvinnors självförakt – kan (om)skapa sina liv. Benedictsson gjorde det själv, liksom hennes ”Madame Bovary”, det vill säga Fru Marianne. Dödsläsningen får oss att glömma Benedictssons undersökningar av alternativa livsvägar. Hon skildrade medvetet något annat, mer realistiskt och nyanserat, än den undergångsdömda hjältinnans tragiska öde.
Lite paradoxalt är det därför att ”Hennes döda kropp”, namnet också på bokens första fjärdedel, får så mycket utrymme. Liksom sina föregångare och kolleger, vilka Larsson vill korrigera och/eller komplettera, börjar hon med att läsa Benedictsson baklänges, från det spektakulära dödsfallet – eller åtminstone med att följa forskningen, exploateringen av författarskapet, därifrån. Vilket är nog så spännande.
Men det verkliga krutet kommer i slutet, även om Larsson har laddat för det i kartläggningen av hur Benedictssons samarbetspartner och litterära arvtagare Axel Lundegård har parasiterat på sin döda väninnas talang, liv och död.
Där återges, efter ett uppenbarligen ytterst noggrant arkivforskande, in extenso den berömda novellen ”Ur mörkret” – i två versioner:
Den första Benedictssons egen, ihoppusslad av fragment. Den andra är Lundegårds variant, typograferad så att man ser vad denne har strukit och lagt till i berättelsen.
Det är förvisso en ”chockerande”, ”aggressiv” och ”nästan hatisk” redigering. Men värre ändå är hur Lundegård förvränger – förfalskar! – Benedictssons resonemang om könskonflikten. I hennes version var inte ”skammen att vara kvinna” immanent utan relationell, framkallad av den manliga blicken, det asymmetriska maktförhållandet, helt enkelt kvinnoförtrycket. Lundegård reducerar manssläktets roll och närmast patologiserar kvinnan.
Lisbeth Larsson får oss att se detta, i detalj. Men jag hade gärna hört henne lägga ut texten om det.
