Är det kul att vara kriminell? Om man tillhör den spänningssökande sorten kan man nog få för sig det ibland: både kriminaljournalistiken och deckarbranschen bygger trots allt på de välordnades suktande efter asocial action.
Om det är någon som kan den kriminella världen utan och innan så är det Lillemor Östlin, mångårig amfetaminist, fängelsekund och exprostituerad, som nu kommer ut med en dagbok från senaste vändan på Hinseberg.
Redan i Östlins förra bok, den kritikerrosade Hinsehäxan, stod det klart att författaren skriver så autentiskt som det står i mänsklig makt att göra, och att hon samtidigt sätter in sitt livsöde i ett större sammanhang. På omslaget till Hinsehäxan finns underrubriken ”en sann historia”.
”En sann historia” är nu inte bara en etikett man kan åberopa för att tvåla till Liza Marklund, det är en hel genre av modern kiosklitteratur med misärpornografiska författare som Dave Pelzer i spetsen. De här sanna historierna är ofta illa skrivna, uselt gestaltade och sällan så nyanserat uppriktiga som Östlins.
Det är svårt att förmedla sanning utan att sätta in skeendet i ett större sammanhang, men samhällsanalyser eller djuppsykologi är ändå inte särskilt gångbara i ”sann historia”-genren.
Det är delvis därför Liza Marklund har fått extra mycket på moppo – hon har antytt att det bakom det enskilda förtrycket finns ett större, destruktivt mönster, och att sanningen om detta mönster inte nödvändigtvis ligger i den isolerade detaljen. Men i den sanna eländeslitteraturen får det inte, inte ens i nischerna för kvinnomisshandel, porr eller prostitution, finnas något som kan kallas patriarkatet.

Den enda sanningen i den patriarkala marknadsekonomin är den lösryckta individens sanning. Alla andra synsätt skulle vara ett hot mot det mörkade kollektiva förtryck som upprätthåller den konsumtionsfrämjande individualismen.
Ett annat exempel på eländespornografisk framgångssaga är Mia Törnbloms sluta knarka-skildring Så dumt, som överöstes med tung promotion i somras. Mia Törnbloms bok är förhållandevis högkvalitativ: den går längre än eländesbiografier brukar göra när det gäller själva läsarkontakten. I stället för att beskriva en lyckad resa ur misären genomförd av en rätt opersonlig karaktär, gestaltar Törnblom den charmiga individualistens framgång.
Att charmen i Mia Törnbloms bok är gravt narcissistisk är inte omedelbart tydligt, inte heller att storyn på ett annat plan är svårartat onyanserad: huvudpersonens initiala slafsighet och bristande moral är helt och hållet knarkrelaterad och går över när hon blir drogfri. Den riktiga Mia bortom knarket är på alla plan en frisk, sund, karaktärsfast och ordentlig samhällsmedborgare.
Både i jämförelse med eländesporr från pocketställen eller narcissistiska framgångssagor som Mia Törnbloms, är det oändligt befriande att läsa den störtintelligenta, mogna, krassa och samtidigt obegripligt optimistiska Lillemor Östlins böcker.
De bygger nämligen inte på att huvudpersonen blir duktig och lyckad på slutet. Där Törnblom lämnar utanförskapet och kliver in i den samhällsnormala fasadapparaten genom att med buller och bång bli bäst i världen på att fungera inom dess ramar (se bara hennes självhjälpsböcker om hur man blir en lyckad människa), skiter Östlin fullkomligt i omgivningens förväntningar och moral, hon överger aldrig sin samhällsfientliga men människovänliga grundinställning.
Hon vägrar till exempel att sluta knarka, men framstår som förhållandevis vettig även när hon härjar loss med sina knarkpolare. Att vara asocial är inte liktydigt med att sakna empati.
Östlins perspektiv är ovanligt och viktigt i ”sann historia”-debatten: vilken sanning är det vi vill höra? Hur ser en sann historia ut om man stannar kvar i och uppskattar det tillstånd normalerna betraktar som misär, om man nyanserar det som andra betraktar som loserskap i stället för att ta blint avstånd från det med hjälp av livsstilsbytets framgång på en lyckadhetsskala?

Lillemor Östlin skämtar i Dagbok från kvinnofängelset om sitt eget skrivprojekt, hon tycker själv att hon skriver på Sveriges tråkigaste bok.
Hon har delvis rätt: Hinsehäxan är betydligt mer spektakulär än Dagboken, eftersom den förra i så mycket högre grad fokuserar på de intressanta brotten. Dagboken skildrar baksidan, vardagligheten i att vara kriminell.
Det är en annan verklighet, som inte alls kommer fram i böcker som Svensk maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson, böcker som mer eller mindre ofrivilligt, på grund av själva infallsvinkeln, blir demoniserande. Men brotten är bara toppen på isberget av de kriminellas träliga vardagsliv, inte olikt vardagslivet hos vilka samhällsanpasslingar som helst. Livet ska administreras, tråkiga praktiska saker ska fixas, hyran ska betalas, bilen pajar.
För att inte tala om hur vilken kriminell oglamour som enligt Östlin råder på mytomspunna Hinseberg. Tvärtemot vad jag har fått för mig via medierna kan man inte fixa vad som helst genom ett hemligt kontaktsystem inifrån murarna. Ingenting tycks gå att fixa, kvarnarna mal oändligt långsamt, att få in en målarpensel blir ett jätteprojekt, det är ett evigt trasslande med restriktionerna kring cigaretter, och om det flödar knark någonstans i världen, så är det inte i finkan.
Skillnaden mellan två böcker kan inte vara större än den mellan Svensk maffia och Dagbok från kvinnofängelset, kanske en avspegling av skillnaden i en manlig respektive kvinnlig kriminell livsstil.
Måste de manliga kriminella skapa fantastiska konspirationer och intrikata, proffsigt stajlade gängtillhörigheter för att rättfärdiga sitt livsval inför sig själva? Måste de pumpa upp prestigen för att stå ut med kriminalitetens baksida, vardagen? Det liknar i så fall vilket inomsocialt samhällsbyggande som helst i mina ögon.
Som vanligt alltså: karriär och action åt männen, marktjänst och omsorg åt kvinnorna.