En märklig sak med FRA-debatten har varit svenska makthavares ljusa syn på den egna trovärdigheten. Man har fått det bestämda intrycket att de inte riktigt kan föreställa sig att någon skulle kunna misstro en så hyvens stat som den svenska.
Som om medborgarna skulle vara helt oförmögna att dra slutsatser av den moderna svenska historien: Palmeutredningen, IB eller, för den sakens skull, Haijbyaffären.
Kurt Haijby var en restaurangdirektör med av allt att döma vidlyftiga vanor som i början av 50-talet dömdes till ett mångårigt fängelsestraff för utpressning riktad mot Gustaf V. Haijby anklagades för att med början på 30-talet ha förmått hovet att betala ut stora summor. Haijbys hållhake skulle ha varit de homosexuella kontakter han påstod sig ha haft med den gamle älgjagande och broderande monarken.
Rättsapparatens och enskilda ämbetsmäns hantering av Haijby skapade, och har fortsatt skapa, en rad frågetecken. Maktmissbruk och mörkläggning är nyckelorden.
Makarna och advokaterna Lena Ebervall och Per E Samuelson har gått till arkiven och grävt fram historien på nytt, möjligen med nya och rätt sensationella detaljer och sammanhang. När de nu ger ut en bok hoppas de, enligt en intervju i Dagens Nyheter (31/8), att den ska bidra till insikten att ”den enskilde medborgaren kan råka väldigt illa ut/…/när staten kommer med allvarliga anklagelser.”
Synd då att de valde att skriva en roman.
Inte för att den skulle vara dålig. Ers Majestäts olycklige Kurt är en inte alls oävet berättad, underhållande och färgrik bok. En pageturner där Haijby blir en i sin skyddslösa själviskhet efterhand allt mer ömkansvärd och solkig svensk kusin till svindlaren Felix Krull, ett lätt byte för överståthållaren Torsten Nothin, som i det dramaturgiska schemat tilldelats rollen av hänsynslöst intrigerande kardinal.

Några saker röjer dock att romanen trots allt är ett förstlingsverk. Då och då kan makarna inte avhålla sig från att bryta fiktionen för att lite beskäftigt förklara vad som sedan kommer att ske med den ena eller andra personen, i något avsnitt som antagligen bygger på ett dammigt protokoll talar figurerna som om de just hittats där, i ett dammigt protokoll – och den stackars kungen får romanen igenom prata som en syntes mellan en lillgammal tvååring och Carl Bildt (”Rov fan så brra gör han också!”)
Men i stort sett: en mer än okej skröna med stråk av svärta.
Haken är att den gränslinje mellan verklighet och fiktion, sant och bara sannolikt, som den samtida litteraturen gillar att smita över här råkar vara av absolut avgörande betydelse.
Vill man kasta ljus över en mörklagd riksskandal måste man ge läsaren en rimlig chans att värdera de påståenden man gör. Fakta eller fantasi? Där lämnar Samuelson och Ebervall läsaren i sticket. Det är ett slags svek, också mot historien som sådan.
Bedrev höga svenska ämbetsmän verkligen handel med Gestapo i syfte att oskadliggöra Kurt Haijby? (Kanske.) Och var det verkligen Haijbyaffären som låg bakom att Gustaf V gav Göring storkorset av Svärdsorden? (Jag tvivlar starkt.)
Det spelar roll om mössen är vita eller grå.
Vilket spännande reportage det här hade kunnat bli!