En gång köpte jag en myrfarm, en liten glaslåda med gångar. De blivande invånarna måste hämtas i någon myrstack, jag delegerade det momentet till barnen. Tyvärr uppstod ett missöde vid infångandet: en av myrorna förlorade sin ena antenn. Den började då omedelbart leva sitt liv baklänges. Symmetriskt och noggrant, men med bakkroppen framåt. Koordinatsystemet uppfuckat, men användbart också i sin skevhet. Den var i rubbning, men accepterade rubbningens förutsättningar. Det kallas anpassning. Man kan anpassa sig till döds, tills hjärtat sprängs.
Jag tänker särskilt på baklängesmyrans öde när jag läser Myror, Leif Holmstrands tredje diktsamling, en otäck manual i livsmanövrering. ”Skräcken säger: vet du att om vi rör oss ändrar sig hela grafen?”, skriver Holmstrand.
Myror är små maskiner, främmande och välbekanta på samma gång. Den enskilda myrans förehavanden ingår alltid i ett större projekt. Myror är som cellerna i en människa, men trots att de är hjälpsamma mot varandra verkar projektet kyligt och oåtkomligt i sin stumma praktiskhet.
Holmstrands diktsamling handlar såklart lika mycket om människor som om myror, det är människan genom myrans blick, människan främmande inför sig själv och andra likadana, människan med hjälplöst avknipsad antenn, där det effektiva kryllandet sällan innebär någon gemenskap.

Inget mera buller vill pojken utstå,
inget bråk om kryphål och sömnreserver
kan han tåla. Flickorna kräver syre.
Dags att koppla ur, koppla av och andas.
Inga flickor kvar i familjelivet.

Livet är hårt, och den stränga rytmen knycklar in både läsaren och de ryckigt pulserande orden i dödenmyrans starka symmetri. Holmstrand har skrivit årets mest fascinerande diktsamling, det känner jag på mig utan att ha en aning om kommande utbud. Han är en Stagnelius, men inte med förruttnelse som farkost, snarare med små men skräckinjagande partikelpickande sönderplockningar av familjelivet, sexualiteten, manligheten, folkhemmet, radhuslängorna, fysiken. Dessutom är han förtvivlat rolig.
Myrorna håller ihop mönster med sin ohyggligt individuella ensamhet. På omslaget till Holmstrands diktsamling bildar de tillsammans formen av en dödskalle. Precis som vår egen mellanmänskliga infrastruktur.