En crazy, smart och bildad fruntimmerspenna som får en att tänka på Ray Bradbury, Franz Kafka, H C Andersen eller Aris Fioretos; kan det bli bättre? Ja, det kan det nog eftersom hon snart fyller 61, skriver på finska och inte är ett dugg episk, detektivisk eller relationisk på sedvanligt bästsäljarvis.
Men möjligen kan Leena Krohn (Finlandiaprisvinnare 1993) i alla fall få Nordiska rådets litteraturpris, då hon ju är nominerad till detsamma.
Bipaviljongen kan beskrivas som en sorts reportage- och diskussionsbok från en surrande människokupa mitt i det moderna it- och vetenskapssamhället. Samtidigt tycks hon förvalta det finska arvet att i Aleksis Kivis efterföljd skriva de udda typernas historia.
För hur mysko, och således djupt mänskliga, är inte svärmarna, gyttret av människor som befolkar det före detta sinnessjukhus som jagberättaren kallar Bipaviljongen? Det är inte bara sällskapen – Ludditerna, Föreningen för kommunalvetenskapens främjande, Luxus4all, Självvalt fattiga, etcetera – som är skumma. Även individerna i dem är mer eller mindre spritt språngande. På ett rätt skojigt, men filosofiskt eller politiskt relevant sätt. Kan låta:
”Varje flock eller svärm påminner om ett hologram i det avseendet att alla dess delar ger information om helheten. Individen är embryot till gruppen, men inom varje individ finns allt som finns i gruppen. / Jag är vi.”

Vi, eller jag, ledsagas av ett berättarjag som genomströvar Bipaviljongen och upplever, sammanfattar, konkretiserar. Hon (tror jag att det är) går med i cirkeln Föränderlig verklighet, där väninnan Selma berättar om det ”svarta klet” som outgrundligt rinner ner på hennes vindstrappa och som bara den dövstumma, delvis prostituerade städerskan Lehja kan få bort.
Jag, eller vi, rekommenderar er att här lära känna flera bisarra och listiga personligheter, exempelvis Knycklaren som kastar bort sidorna, en efter en, i böckerna han läser. Och strunt i den annars uppdaterade Krohns slentrianmässiga kritik av postmodernistisk humaniora, liksom i hennes tillgjorda knarktermer – vilka kanske kan skyllas på den annars utmärkta översättaren.