Foto: Stenfors Iréne
 Foto: Stenfors Iréne

Läs recensionen av Ann Heberleins "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva"

Publicerad
Uppdaterad
Det är en modig bok som Ann Heberlein har skrivit. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är egentligen mer än en bok, den är ett stycke delat liv och delat lidande, en filosofisk och poetisk djupdykning i de våldsamma humörsvängningar som kännetecknar en människa som lider av bipolär, manodepressiv sjukdom.
Detta kunde ha gjorts i romanform. Det hade varit ett sätt att skona både författarjaget och hennes närmaste. Men då hade också en stor del av styrkan i texten gått förlorad.
Det uppstår en särskild kraft i detta dokumentära jag, som kan göra så många dumma saker, som kan arbeta så maniskt i det hypomana tillståndet (skriva en bok på tre veckor), föreläsa hur mycket som helst, skriva hur många artiklar som helst, göra ofattbara impulsköp av hus och ådra sig enorma skulder, för att sedan sitta overksam, inbyltad i dubbla yllekoftor och förfrysa av en inifrån kommande depressionskyla mitt i högsommarhettan.
Den period som skildras är sommaren 2008, som måste vara författarens mest framgångsrika tid i rent yttre mening. Hon har med boken Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar blivit succéförfattare och folkkär moralfilosof. Både elände och framgång är väl beskrivna, av en människa som genomgående är väldigt välartad: ”Jag är väldigt välanpassad. Välutbildad och välklädd och välskött och vältalig och välklippt. Tillhör normen på alla sätt och vis: heterosexuell vit medelklass.”

En stor framgång är en lika stor påfrestning som ett stort misslyckande, men det talar ingen om, inte heller Ann Heberlein. Hon skriver det lidande hon hamnar i på det bipolära kontot. Och dit hör säkert den intensiva längtan efter uppgående i intet, försvinnande och död, som driver henne till psykakuten på S:t Lars i Lund.
Väntrummet beskrivs som en sorts andra hem, faktiskt är Heberleins bok den mest positiva skildring jag läst av psykiatrin. På S:t Lars får hon hjälp, även om hon som 18-åring stängs ute från barn- och ungdomspsykiatrin, dit hon kom 1985. På den tiden gav man inte unga mediciner. Hon undrar nu, som vuxen, varför. Det tog sex år innan hon fick medicin – antidepressiv. 1991 blev hon utsatt för en utdragen våldtäkt. Det året, skriver hon, ”intoxade jag och slapp väntrummet”.
Sedan gick det tio år till och många väntrumssessioner innan Ann Heberlein fick sin diagnos: bipolär typ 2. Då togs de antidepressiva medicinerna bort. De är fel eftersom de driver fram manier hos bipolära personer. 16 år från första psykkontakt till diagnos, det är ganska vanligt för bipolära patienter och säger något om vårdens tillkortakommanden. Att behandla en ung människa med fel medicin i tio år anses dessutom helt normalt och vetenskapligt.

Ändå är författaren en nöjd patient. Det är inte så vanligt i psykiatrin, eller jo, kanske i Lund. Men människor bor inte kvar på samma adress. När Ann Heberlein byter kommun och flyttar till Skånes andra sida tappar hon bort psykiatrin och den henne. Patienten blir hängande i luften, fast alla vet att hon lider av en dödlig sjukdom.
Boken är ett nödrop: hon kräver ingen särbehandling, bara att en kronisk psykisk sjukdom som bevisligen har hög dödlighet borde ge rätt till vård på samma sätt som andra dödliga sjukdomar.
Jag råkar vara en läsare som är extra intresserad av psykiatri, därför fäster jag stort avseende vid den delen av boken. Men Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är en rik bok, som berör så många stora frågor att en recension inte har utrymme för en bråkdel av dem. Gud är mycket närvarande i texten, författaren är teolog och lider av hans frånvaro (jo, det är en han) i vardagen.
Av bokens alla intressanta spår kommer ett av de viktigaste på slutet, det handlar om begåvade unga kvinnors position i det akademiska livet. När Jonas Gardell promoverades till hedersdoktor i teologi i Lund skulle tv komma, och många fotografer. Alltså inkallades Ann Heberlein, ung snygg och blond, och en annan ung kvinna. En ljus, en mörk, den ena med ansvar för hedersdoktorerna, den andra för jubeldoktorerna. Man ser för sig de stiliga bilderna!
Prefekten myste: ”Jag är så glad att få visa att teologen inte bara är massa gamla gubbar”. ”Fast det är precis vad den är. Varken B eller jag är anställda på teologen. /…/ Ingen av oss fick komma på den stora flotta festen i AF-borgen den kvällen.” Små flickor får bära lagerkransar, de stora får se vackra ut på bild. Men anställning och lön, nej bevare oss.

Universitetsvärldens glastak och frågan om människans rätt till sitt eget liv, det är bara några av de trådar i Ann Heberleins bok som skulle förtjäna var sin egen helsida i Expressen. Jag noterar tacksamt att hon är helt emot alla romantiska idéer om människans rätt att besluta om sin egen död.
80 procent av alla som räddas vid självmordsförsök är efteråt tacksamma att de lever, skriver Ann Heberlein, som på detta område framstår som en verklig expert.
Jag får en känsla av att hon själv tillhör dessa 80 procent, inte bara av omtanke om sina tre barn. Det säger något om hennes skicklighet som skribent att hon ändå lyckas utforma bokens slut så att författarens avskedsbrev känns skrämmande äkta.

Åsa Moberg
kulturen@expressen.se

Åsa Moberg är författare.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida