Den 3 augusti 2000 börjar Lars Norén skriva på en dagbok som han för tio miljoner hoppas sälja till Bonniers att successivt publicera i tre delar. Den 24 juli 2005 sätter han punkt efter att ha skrivit nästan varje dag i fem år. Så långt är ingenting tryckt och publicerat men kontrakt skrivet. De tio miljonerna har krympt till 400 000. Och de tänkta tre delarna har packats ihop i en enda volym – drygt 1 600 opaginerade bibeltunna blad.
Under åren som gått har halva Sverige börjat blogga. Den privata lägesrapporten inför offentligheten är en epidemi. Det som var ett någorlunda originellt projekt när Norén började skriva har förvandlats till en trivialitet. En dramatikers dagbok är förvillande lik en retroaktiv bloggutskrift, efterhandsredigerad men med bloggens ambition att ändå verka skriven i det skälvande ögonblicket, utan ångra-kommando.
Det har tagit mig 40 timmar att läsa boken – en hel arbetsvecka – och det har inte varit värt alla de timmarna. Jag får veta alldeles för mycket om det jag inte vill veta. Och om det jag ville veta – sådant som konstnärliga överväganden och litterära influenser – visste eller anade jag redan det mesta. Men de 3-400 sidor skarpa, såriga, inkännande och kloka formuleringar som går att stryka fram ur textmassorna skulle bli en märklig, mörkmelerad och magnifik bok. När Lars Norén är som bäst har han få övermän i Sverige, när han är som sämst låter han bara som ännu en röst i en jämngrå, pladdrande och självupptagen bloggosfär, uppkopplad eller inte.
Vi får under de fem åren följa Norén i vått och torrt, smått och stort. I skrivarmödorna, regissörstagen och ledningsdiskussionerna på Riks Drama; under måltiderna, trädgårdsarbetet vid huset på Gotland och fotbollstittandet på tv; genom skilsmässorna, förälskelserna och aborterna; i de kroppsliga krämporna och de själsliga våndorna; under inköpen av mat, inredningsattiraljer och kläder – han tycks inte kunna gå förbi en herrmodebutik utan att titta in och köpa en kavaj för 7 000.
Han sitter på möte, i telefon, i samtal med döttrar och vänner och grannar och hantverkare och terapeuter och revisorer och förläggare, han ligger i famnen på älskarinnor, han flyr från intervjuer med journalister som han föraktar, jagande runt i Stockholm, Berlin och Paris, där han regisserar sina pjäser.
Och allt han egentligen vill är att skriva, han har vanligen fyra, fem nya pjäser på gång samtidigt. Hur han därutöver får tid för dagboken – ibland 30-40 000 tecken i ett svep – begriper jag inte.
Men ingenting av detta intresserar förstås läsaren. Förlåt. Det är förstås skvallerjournalen ni är ute efter. Men räkna inte med min hjälp. Jag tänker inte namnge personer och citera smädelser. De som vill veta om de är omnämnda i boken och de som vill tillfredsställa sin skadeglädje får göra sig omaket att läsa själva. Och det är samma styva jobb som att städa Noréns Östermalmsvåning med hjälp av en bordsdammsugare och en tandborste.
Som moraliskt fundament för en serie karaktärsmord är denna väldiga lunta en koloss på lerfötter. Då tänker jag inte i första hand på Noréns fiender.(Dessa är för övrigt lätta att lokalisera – de finns i huvudsak på Expressen, Dagens Nyheter och Dramaten i nu nämnd ordning. Men Noréns tillmälen är så oproportionerligt grova – Goebbels och fascism och äckel och smuts och det ena med det andra – att de tar udden av sig själva och inte fungerar som seriös medie- och institutionskritik. Det handlar mera om Noréns privata upphängningar.)
Jag tänker inte heller på Noréns generösa vidarebefordring av lösa rykten, gärna inkluderande en uppläxning av ryktesspridaren och exkluderande en dubbelkoll av sanningshalten.
Nej, dem jag främst tänker på är Noréns arbetskamrater, hans vänner, hans kärlekar. De är de som i grunden och förlängningen far mest illa av hans behov av att bygga sitt narcissistiska monument av förnekad självömkan – kallad ångest – och koketterande jaguppgörelse. Deras roll i den byggnationen är rent instrumentell, de är utlämnade på hans villkor, de är bara statister på den norénska teatern.
Rekyleffekten av Noréns alla avlossade salvor är att de personer han säger sig värna om i stället framstår som en smula svassande inför geniet. Dem han bespottar i boken kommer att ha mindre problem med sin självbild än dem han berömmer.
Norén vill inte erkänna att hans makt är en av de största i Kultursverige. Ingen annan än han skulle kunna förmå Bonniers att ge ut en opaginerad volym på 1600 sidor, vilken gör till och med skandaljägarna skumögda och inte ens beundrarna orkar läsa. Men det är klart att Bonniers vet vad de gör. De vet att Norén i själ och hjärta är en klassisk kvällstidningsjournalist, som av en ren tillfällighet har råkat finna sina förebilder i Paul Celan och Harold Pinter i stället för i Per Wrigstad och Bo Strömstedt.
Norén vill inte förstå sin makt, eftersom han inte vill ha den. Han ångrar den, njuter av den och nyttjar den lika mycket som sina japanska kostymer. Men det han egentligen vill ha är ett riktigt rejält martyrium, som Jesus. Han vill bli hatad, utstött, korsfäst, en paria, en outsider, han vill kunna peka ut Pontius Pilatus. Det är då han skriver som bäst, det är i utanförskapet han finner sin inspiration, sin identifikation, sin drivkraft, sin livsmening i ett liv som i övrigt saknar mening.
Lars Norén befinner sig på samma internationella nivå som August Strindberg och Ingmar Bergman. Han tycker förstås lika illa om båda. Om några dar fyller han 64. Jag hoppas att han använder sin återstående tid till att skapa ännu några mästerverk. Men det är inte nödvändigt. Det han redan har åstadkommit räcker, det håller, kommer att hålla.
Behöver han känna sig hatad för att kunna skapa, måste jag svika honom. Jag är och förblir intresserad av konstnären, inte av personen. Jag har full förståelse för dem som vägrar att befatta sig med honom efter ha utsatts för hans smädelser. Själv kommer jag för lindrigt undan för att ha någon talan i den saken.
Men ingen behöver göra sig själv otjänsten att läsa boken. Den som ber mig om citat kommer inte att få några. Jag kommer inte ens att låna ut mitt förstreckade exemplar.
