Vad är mest gåtfullt i Lars Keplers debutdeckare - författarens identitet eller förövarens? Nils Schwartz blir inte försatt i trans av Hypnotisören men imponeras av hantverksskickligheten.
I den enda intervjun som gjorts med pseudonymen Lars Kepler röjer han så mycket som att ”bokbranschen inte är främmande för mig”. Intervjun gjordes av chefredaktören för branschorganet Svensk bokhandel. Han bär det snarlika namnet Lars Winkler. Kan det vara så enkelt att nyckeln ligger under en sten på farstubron?
Nå, tills vidare lär vi få titta i stjärnorna efter svaret på gåtan Kepler. Hypen som har skapats kring pseudonymen är kommersiellt gångbarare än avslöjandet. Frågan inför Keplers debutbok Hypnotisören är vilken gåta som ter sig mest spännande – skurkens identitet eller författarens?
Det råder inget tvivel om att Kepler behärskar hantverket vad gäller intrig, research och språk. Som berättare inger han omedelbart förtroende hos läsaren – det här är en författare som kan sin sak.
Men ju längre den långa romanen förs mot sitt mål – en synnerligen actionmättad upplösning i en isvak – ju mera tär den på sitt förtroendekapital. Och spänningen – tja, den ligger närmare den enkelriktade thrillern än den mångförgrenade kriminalgåtan. Ska den kidnappade och blödarsjuke 14-åringen Benjamin hinna räddas innan det är för sent? Gissa en gång.
Benjamin är son till psykiatrikern Erik, vilken tio år tidigare väckt medial skandal genom att använda hypnos i sin behandling av svårt traumatiserade patienter. Nu lockas han motvilligt upp på banan igen för att locka sanningen ur den illa knivskurne sonen i en familjetragedi, där båda föräldrarna och en syster har hittats mördade.
En kriminalkommissarie vid namn Joona Linna – det är inte en kvinna, utan en man med finsk bakgrund – har nämligen något på känn och han brukar aldrig ta fel.
Mycket riktigt – under hypnosen avslöjar 15-åringen att det är han som är gärningsmannen och nu är ute efter en äldre syster som bor på annat håll.
Här finns ingen gåta – mördaren identifieras tidigt i romanen – bara en förslagen och minderårig vettvilling som trots sina oläkta skador gång på gång överlistar förföljarna i sin jakt på systern och hypnotisören som avslöjade honom. Realismribban ligger någonstans där Stieg Larsson och Pippi Långstrump har lagt den, det vill säga en bra bit över rimlig fysisk kapacitet och medicinsk återhämtningsförmåga.
Nej, det är inte vettvillingen utan en parallell förövare som sätter myror i huvudet på både Erik och Joona – om än inte hos läsaren. Det tycks vara någon som har lockats fram av skriverierna om den återetablerade hypnotisören och nu fått impulsen att röva bort hans son.
Författaren utlovar ytterligare sju romaner med Joona Linna i huvudrollen. Jag ska inte förneka att debutboken, inte bara på grund av pseudonymen, skiljer ut sig från den grå massan av svenska dussindeckare.
Men har den något annat att förmedla än sin spänningsfaktor – sådant som människogestaltning, världsbild, samhällskritik, stilistisk finess, humor, existentiell diskussion?
Icke. Lars Kepler förnyar inte kriminalgenren. Det mest originella är hans övervintrade tilltro till de bortträngda minnenas latenta laddningar.
°