När man läser Kurdo Baksis korta minnesbok över Stieg Larsson påminns man om hur mager den biografiska traditionen är i Sverige.
En författare med heroiskt samhällsengagemang och tragiskt eftermäle, som genom sina postuma världsframgångar håller ett sargat prestigeförlag på fötterna föräras, av just detta förlag dessutom, med en tunn terapibok som första minnesteckning.
Det finns något respektlöst redan i bokens brist på ansats. Kurdo Baksi, som jobbade ihop med Larsson på tidningarna Expo och Svartvitt, skriver medryckande ”bromance”, som nära vänskap mellan män kallas i populärkulturen. Min vän Stieg Larsson är närmast en Brokeback mountain i svensk tidskriftsmiljö: där Larsson och Baksi rider genom det idealistiska mediesamhället under ständiga hot från nazister och likgiltiga politiker.
Jag är svag för genren och Baksi har talang för den känslomässiga storslagenhet som krävs. Första mötet, på en dålig  lunchkrog i Stockholm city, sträcker sig över några sidor i den korta boken.

Problemen uppstår när författaren ska försöka balansera den rörande sentimentaliteten med en nyktrare undersökning av tidningsmannen Larsson och dennes tillkortakommanden (som TT-grafiker skrev han nyhetstelegram i vilka han intervjuat sig själv, han rökte för många cigaretter och joggade för sällan, var dålig på att rekrytera kvinnor och drog sig inte för att plantera sina reportrar hos högerextremister).
Dessa försök till plötslig objektivitet är hedervärda men resulterar ändå i en lite valhänt rättrådighet av skakig skoltidningskänsla. Baksi vill inte bara belysa sin broders brister, utan lyckas i vissa passager också skriva in sig själv i rollen som snusförnuftig mentor i Larssons liv. Boken blir mer självupptagen än genren tål.
Att Stieg Larssons eftermäle förvandlas till en mediemanege för människor som befann sig i denna mycket privata mans närhet är förståeligt och inget man kanske bör lasta hans kamrater för. Behovet är mänskligt och efterfrågan förståelig. Men en ordentligare biografi av anglosaxiskt life and letter-snitt behövs för att akut balansera det spekulativa och patetiska i Stiegindustrin.
För minnet av Stieg Larsson har Kurdo Baksis bok ett värde främst som kåserande introduktion.