I slutet av Kristina Sandbergs roman Att föda ett barn – första delen i en planerad trilogi – hotar Tomas Berglund i ett deliriskt anfall sin fru Maj och deras nyfödda dotter med kniven och blir tvångsintagen på psykakuten. Han har ångerfull återvänt till familjen när Sandberg sätter punkt för första delen den första krigsvintern 1939.

När vi stöter på dem igen i upptakten till del två i trilogin – Sörja för de sina – har de tillfälligt flyttat till Majs syster Ragna i Abrahamsberg för att Tomas ska få hypnotisk behandling av den berömde doktor Poul Bjerre i Stockholm. De tränger ihop sig med Ragna, hennes man och deras två söner i tvårumslägenheten. Men behandlingen verkar ta skruv. Tomas är fast besluten att hålla sig nykter när han reser tillbaka med fru och dotter till Örnsköldsvik, där de bor i lägenheten ovanför hans mor i samma hus.

Men risken för ett återfall ligger som en dov underton genom hela den 500-sidiga romanen, vilken till skillnad från första delens koncentration till ett år 1938-1939, sträcker sig ett drygt decennium framåt i tiden till början av 50-talet då familjen, som har utökats med en son, beger sig på nöjesresa till Stockholm för att fira Tomas 50-årsdag. Där söker han oanmäld upp doktor Bjerre igen, men denne vill inte kännas vid honom. Romanen slutar när Tomas har gått in på en krog på Södermalm och ber att få beställa. Vad vet vi dock inte.

Jag läser uppföljaren med samma klappande hjärta som jag läste den första delen, helt uppsugen av Majs bestyr med hushållsgöromål, matrecept och barnuppfostran. Det är i ordets alla meningar en berättelse om en mycket liten värld. Kriget gör sig mest påmint genom Tomas beredskapstjänstgöring och livsmedelsransoneringen, men Maj, som annars så intensivt tänker på hur hon ser ut och hur hon uppfattas av andra, ägnar få reflexioner åt världsläget och samhällsutvecklingen.

Man skulle kunna uppfatta romanerna som en nidbild av en hemmafrus inskränkta horisonter för 60-70 år sedan, men Sandberg tar hela tiden sin huvudperson på respektfullt allvar, utan att dölja enstaka karaktärsbrister och överdriven ängslighet.

Att jag läser romanerna med samma allvar, för att inte säga engagemang, beror – inser jag – på att jag här läser den historia som min mamma (1915-2008) aldrig berättade. Antagligen för att vare sig hon eller någon annan fann den vara värd att lyssna på. Det var mannens släkt, ord och världsbild som gällde för henne som för Maj.

Det finns förstås många skillnader mellan dem. Något alkoholhot fanns inte i min familj. Min mamma kom inte från arbetarklassen som Maj, men som hustru till en ingenjör som ständigt bytte arbetsgivare levde hon under knappare ekonomiska omständigheter än Maj som gift sig med den yngste sonen i en välbeställd skofabrikantfamilj. Min mamma hade till skillnad från Maj en utbildning – från Tillskärarakademin i Stockholm – men utövade sitt yrke bara för hemmabruk. Det som gör de båda till medsystrar är positionen i familjen och den begränsade utblicken över omvärlden.

Jag är beredd att utropa Kristina Sandbergs romaner till något unikt i den svenska litteraturhistorien – ett monument över de hemarbetande kvinnor som fostrade 40-talsgenerationen. Någon ärestod är det förstås inte fråga om, bara om en djupt solidarisk och inlevelsefull förståelseakt, som omfattar minsta fläck som solkar linneduken, minsta moln som oroar badutflykten, minsta rädsla för att göra bort sig.

Inget liv att eftersträva, men heller inte att begrava i glömska. Sandberg (själv född 1971) gör det intensivt levande på nytt.