Klas Östergren har aldrig blivit ett slagträ i den svenska litteraturdebatten. Det är han säkert glad över, men jag har ofta undrat varför. I höstens litterära manifest fanns han till exempel inte med bland de ”riktiga” berättare som åberopades, trots att han är svensk storytellings egen pojke med guldbyxorna – stjärnbeströdd, bländande begåvad och kanske därför tidlös.
På något sätt hänger Östergren mentalitetshistoriskt samman med generationen av gyllene 56-or, även om han är född året dessförinnan. Han skrev Gentlemen 1980, samma år som Björn Borg tog sin femte Wimbledontitel i den oförglömliga finalen mot McEnroe, samma år som Stenmark äntligen fick sina två OS-guld i Lake Placid.
Som berättare har Klas Östergren samma obesvärade genialitet som i Borgs raka backhand och Stenmarks kristalliska storslalomskär. Antagligen är det därför han har ägnat en betydande del av sitt författarskap åt att tämja den där talangen, närmast motarbeta den – kanske för att slippa bränna ut sig i förtid och gå till historien som just en annan kulturell kalsongfabrikant.

Jag kan heller inte minnas att själva berättandet tidigare stått i så tydligt fokus som i hans nya roman Den sista cigarretten, som lanseras som ett slags tidsdokument över 80-talet men som egentligen är ett långt tie-break med berättandets villkor.
De inledande 50 sidorna är så fall ett klockrent serveess: en magnifik uppvisning i litterär gestaltning, som återigen aktualiserar den fråga som Stephen Farran-Lee ägnade en hel intervjubok åt att ta reda på häromåret: hur gör han?
Men här finns också sidor fyllda med metafiktiva funderingar, inte bara reflektioner om den berättelse som ganska motvilligt tar form, utan också stycken med ren romanteori som nästan leder tankarna till kapitel av Lars Ahlin.
Östergren lånar här in den fiktive romanteoretikern C.M. Gerber för att reda ut sitt komplicerade särboförhållande med modernismen, som han vill ta sig förbi utan att för den skull bortse från. Hur förhålla sig till ”litteraturens postmoderna dödgrävare”? Det är 80-tal, men huvudpersonen sover sig symptomatiskt nog igenom decenniets mest emblematiska film, Himmel över Berlin.

Bokens jagberättare är annars en klassisk Klas Östergren-karl, som delar många biografiska uppgifter med författaren själv. En svajig och hypersensibel ensamvarg som alltför lätt sugs in i skumma sammanhang. I famlandet mellan gott och ont i livets korsvägar väljer han baren.
80-tal, som sagt. Tingen står i centrum: det är talande att romanen drivs framåt av ett fysiskt objekt, en numera obsolet mediebärare med oersättlig aura, nämligen ett klassiskt blandband.
Det är, ska det visa sig, något långt mer dyrbart än en spellista i Spotify, särskilt som det ställts samman av en av Östergrens lätt igenkännbara fatala kvinnor. Som i sin tur sätter huvudpersonen i kontakt med en Jörgen, en märklig hybrid av finansvalp och excentriskt konstgeni, i färd med att förverkliga sitt stora projekt: en makaber iscensättning av ett annat av 80-talets symbolverk, Nils Dardels målning ”Den döende dandyn”.
På det sättet handlar förstås romanen om konstens rätt till lagöverträdelser, dock inte främst Anna Odells jämförelsevis oskyldiga projekt, utan snarare provokativa extremer i stil med den amerikanske konstnären John Duncans ”Blind date” från just 1980, där han spelade in ljuden från ett samlag med ett kvinnligt lik på ett bårhus.
”Man gör bara inte så!” är reaktionen. Det kan vara lika sant nu som då. Men varför inte? Det är frågan boken ställer.

”Paradigmskifte” är ett ord som återkommer ofta i Den sista cigarretten. Berättaren får sina skor stulna på en vänsterfest och ser slipsen som ”paradigmskiftet i 60 gram siden”. Mellan miljonauktioner på Bukowskis och smått fantasmagoriska skildringar av missbruket i a-lagskvartar, bland blåmärken och flottiga pizzakartonger, försvinner decenniet i ett febrigt töcken, till slut helt utan annan kvarstående innebörd än ett gammalt kassettband.

Den sista cigarretten är ingen av Östergrens mest insmickrande romaner. Den som väntat sig en klang- och jubelkatalog över 80-talets avarter blir förmodligen besviken. De patenterade förutsägelserna och finterna finns här och laddar de avgörande momenten, men utan att den befriande svindeln infinner sig.
Jag tror som sagt att detta är helt avsiktligt. Berättarsättet är i sig en gestaltning av den djupa motvilja med vilken huvudpersonen minns och liksom drar ur sig själv den alltigenom sjaskiga historien. På det sättet är det en helt organisk roman.
Det är ju också typiskt att Östergren – mitt i en tid som inget hellre vill än att kasta plommonstopet i luften åt ännu en bra story – söker sig inåt, skenbart förströdd men benhårt fasthållande vid sin envisa taktik.
Han har ändå sin benådade raka backhand.  Han får in den till slut. Men den här gången sker det i slowmotion.