Klas Gustafson har specialiserat sig på ikoner från Erlanders och Palmes tid.
Efter böcker om Beppe Wolgers och Cornelis Vreeswijk har han nu skrivit berättelsen om Tage Danielsson.
En gemensam nämnare för de tre män vars levnadslopp Gustafson valt att följa är att de rörde sig fritt över gränsen mellan konst och underhållning. Annars var de i sina offentliga roller så utstuderat olika att de hade kunnat vara bröder i en schabloniserad typfamilj: Beppe – den drömske lillebrodern. Cornelis – den begåvade men självdestruktive
mellanbrodern, familjens svarta får. Och så Tage - den lika snälle som duktige storebrorsan,
Redan i Danielssonbiografins första stycken spikas ramarna för porträttet.
-  Du kommer inte att få höra ett ont ord om Tage, säger en av huvudpersonens ungdomsvänner till Gustafson och så blir det. Inte ett ont ord fälls, av allt att döma därför att inga finns att fälla.
Tage Danielsson, som om han fått leva skulle ha fyllt 80 år i dag, var uppenbarligen en sällsynt begåvad och bussig människa, alltid omtyckt, alltid redo.
”Unge Tage var scout och idrottare i hemstaden Linköping. Han var skolans ljus, klassens ordningsman, elevrådets ordförande. Under terminerna arbetade han extra, på sommarloven cyklade han tidiga söndagsmorgnar till sitt feriejobb. Han var god dansör och belevad kavaljer. Som student i Uppsala utsågs han till klubbmästare och studentkårens vice ordförande.
Första vikariatet omvandlades snabbt till en fast tjänst, han var avdelningschef innan han fyllt trettio.”

När till denna inledande karaktärsteckning läggs Tage Danielssons ”höga moraliska ideal” och av vänner omvittnade godhet börjar man ana varför Klas Gustafson har givit sin bok titeln Tage Danielssons tid.
 Ett dålighetsliv skriver sig självt. Men ett präktighetsliv? Hur skapar man en spännande berättelse om en folkhemmets furst Mysjkin, den goda lärjungen från tvårummaren i Lektorshagen? Säkrast att gardera med ”hans tid”, underförstått det spännande omkring honom. Folk brukar ju tycka att hederliga och renhåriga människor är trista och tråkiga.
Tage Danielson gjorde ofta själv poänger av sin tråkighet. Så till exempel avslutade han sin debutbok Bok (1963) med en för litteraturhistorien egenhändigt skriven biografi: ” Det han satte högst i livet var hemmet, familjen, TV, Ella Fitzgerald och en liten snaps på lördagar och söndagar.
Genom denna sin alldagliga läggning framstår D. som ett helt intresselöst unikum i världslitteraturens historia”.
Men det föregivna tråkmånseriet var förstås ett komiskt trumfkort på revyscenen och filmduken. Tage Danielsson var, som den vassa skribenten Marianne Höök påpekar i ett av Klas Gustafsson framplockat citat från mitten av 60-talet: ”en fruktansvärt lustig tråkig man”, en av de i särklass lustigaste i Sverige, tyckte många och det på goda grunder.

I dag är Tage Danielsson kanske mest förknippad med det han gjorde sent i sitt för korta liv – de sista åren innan han tvingades kapitulera för cancern i oktober 1985: kärnkraftsmotståndet, de humanistiska manifesten, filmatiseringen av Ronja Rövardotter. En lite sjuttiotalsblommig världsförbättrare.
Men var inte Tage Danielssons naturliga tid snarare det svartvita 60-talet? Det finns många underbara fotografier i Gustafsons biografi. Min favorit är ett grupporträtt från 1957  av 26 män i grå kostymer och smala slipsar. Det ser ut som en kongress för kommunalkamrerer. Det är den svenska radions underhållningsavdelning. I ett hörn står Tage Danielsson, just då chef för den talade radiounderhållningen, och Hans Alfredson,
lundensaren som drygt ett år tidigare plockats till radionöjet på ett producentvikariat.
Slipsarna är hårt knutna kring skämtlynnet. Men snart ska det knytas, och knäppas, upp lite varstans i landet. Som en fjäril ska 60-talet veckla ut sig ur kamrerskostymerna.

Hasseåtage föddes ur  förvandlingarnas tid. De kom någonstans ifrån. De var på väg. Tage, som under barndomen stadigt sommarjobbat i Linköpings folkpark, bar med sig varma känslor för operetter, schlager och folklig underhållning men också en klockarkärlek till ett bildningsarv av klassiska dikter och versmått. Både Hasse och Tage var härdade i studentspex och andra traditionella studentikosa seder, men hade också en intuitiv känsla för moderna massmediers möjligheter och krav. En sällsynt
lyckosam mix. I synnerhet eftersom den kombinerades med ett värderingsspektrum som då och där, i de rika samvetenas Sverige, var helt rätt.
I revyn Lådan (1966) besjöng Tage Danielsson, med klädsam självironi, ett svenskt förhållningssätt till världen: ”Våld och förtryck det gör mig ledsen/ men kaffe och bullar gör mig glad.”
Upprördhet i det stora. Glädje i det lilla. Denna för Hasseåtage-kulturen typiska livshållning kan man förstås häckla. Men är den ändå inte mest av allt hedervärd?
Klas Gustafson gör med ett gediget journalistiskt arbete i alla fall sitt objekt heder – inte minst genom att visa respekt för den skyddszon kring det verkligt privata livet som Tage Danielsson själv var så mån om. Roligt – och ibland lite spännande - blir det ändå.