Om man, som jag, tycker att den svenska romanen lämnat över för mycket av sina yrkesuppgifter till tv-serien borde man ha en hel del att hämta hos finländaren Kjell Westö. Tidsskildring, stora episka svep, stora skeenden nerkokade till enskilda människoöden: här finns rubbet. Givetvis är det ingen slump att detta görs i Finland, där den episka traditionen är stark och romanförfattaren har en ungefär hundra gånger mer dramatisk närhistoria att jobba med än sin fredsskadade svenska kollega.
Det är sålunda som finländsk motsvarighet till Upp till kamp som Westös nya roman har sina förtjänster. Jag skulle verkligen vilja använda ett annat uttryck än ”passera revy”, men det är svårt att säga vad den finländska efterkrigstiden annars gör i Westös händer: krogarna, slanguttrycken, president Kekkonen, de finländska popstjärnorna (som uppträder under täcknamn, men, gissar jag utan att veta säkert, är lätt identifierbara för den insatte).
Som introduktionskurs till finlandssvenskheten i Helsingfors i alla dess nyanser fungerar detta - i paket med föregångarna, Drakarna över Helsingfors, Vådan av att vara Skrake och Där vi en gång gått – bättre än de flesta reportage jag läst.

Problemen kommer på köpet. Liksom i de flesta tidsskildringar finns det lite för många transportsträckor, lite för många scener och personer vars syfte lite för tydligt är att markera ”tidsanda”. Därtill ett intrigmaskineri som får mig att tro att Greven av Monte Cristo fortfarande lever någonstans i Finland – bisarra sammanträffanden och dolda släktrelationer, oerhörda hemligheter vars fördöljande uppenbart syftar till att driva romanen ytterligare 100 sidor framåt. Dessutom repliker som: ”Du dricker för ofta och för mycket, Frank. Är det en kvinna?” (Franks hårdkokta svar: ”Kanske det”).
De tidigare romanerna i helsingforssviten ligger på sammanlagt 1360 sidor. Denna gång klockar Westö in på 556. Det känns lite paradoxalt, men jag får ändå känslan av att han haft för bråttom.