Det finns en stor kurva i Kjell Östbergs andra och avslutande del av sin Palme-biografi När vinden vände, och den har nästan den grekiska tragedins format; och låt mig säga att jag tycker mycket om hans bok. Den är cool och varm på samma gång, med en saklighet som får mig att tro att vi nu, till sist, kan betrakta ikonen Olof Palme utan raseri, och utan hjältedyrkan.
Det börjar ju så bra i denna biografins andra del. Han har visat enastående politiskt mod under 60-talets Vietnamdebatt, men Olof Palme har nu också nått toppen, den socialdemokratiska. Välsignas nu till partiledare. Han vigs den 4 oktober 1969 till sitt kall. Det är det rätta ordet, kall. Formerna nästan religiösa. Det är som när en missionär i bönhuset utsänds av församlingen, och skall anträda den långa resan till de afrikanska hedningarna.
Andlöst, oroligt och lite gripande. Hur ska det gå?
Det är i Folkets hus i Stockholm, och kongresshallen är draperad i röda fanor. Jag minns det väl, för jag satt där på läktaren. Det var lite naturligt – då – att en ung författare hade sökt sig dit. Det var de tiderna.
Och det var Olof Palme. Redan en legend, det kändes så.
Tragedins startpunkt är här, någonstans: med en ung, stridslysten missionär som nästan alltid lyckas i sin expedition att frälsa hedningarna. Och så ung och oförstörd denne redan erfarne politiker verkar! Jag har kvar en kassett från tiden, den långa legendariska tv-debatten hösten 1970 i Kvällsöppet när Palme möter Vilhelm Moberg om den svenska behandlingen av Solzjenitsyns Nobelpris. Jag var diskussionsledare, därav kassetten. Men jag ser denna 40 minuter långa besynnerliga holmgång mellan legender nästan gripen.
Det är den enda tv-debatten i Vilhelm Mobergs liv, men man förstår hur han var under de stora rättsrötekamperna på 50-talet. Arg, absolut orädd, samt frustande. Men Palme! Så ung han var, så rolig, så behändig, knivskarp men samtidigt nästan söt, vilken vitalitet! Så han älskade striden.
16 år senare går tragedin mot sitt slut. Kjell Östbergs beskrivning av Palmes sista år är historien om en politiker som nötts ut, som knappt kan stå på benen. Som är trött, trött, trött, och egentligen förbrukad.
Sommaren 1985, först dör Erlander, Palme håller ett av sitt livs bästa tal vid hans begravning, men katastrofen är nära.
 
Det var egentligen en skitsak, fast inte för Olof Palme. I samband med Almedalsveckan angrips han i radions P3 av Jan Guillou, som påstår att Palme visserligen avstått 5 000 dollar för ett föredrag på Harvard, men att i stället hans son fått en gratis termin vid detta anrika universitet. Vilket Palme alltså borde ha tagit upp som inkomst. Vilket han ej gjort. Vilket var skattefusk. Palme förnekade ursinnigt sambandet, men skadan var skedd.
Historien försvann på några veckor från löpsedlarna, men inte för Olof Palme. Man kan ta hur hårda smällar som helst för något man tror på, och står för, och ändå stå på benen. Men får man bara en lätt petning för något man inte står för, då åker man ner på ringgolvet. Var det något Palme varit noga med, var det den ekonomiska privatmoralen. De aktier han ägt hade han sålt, för övrigt kraftigt förlustbringande, han bodde i sitt radhus i Vällingby och avstod från herrgårdar, hade för övrigt inte råd, adlig var han men inte rik, den omskrivna sommarstugan var närmast ett proletärt grått uthus på Fårö, och Lisbeth höll honom hårt i nosringen i varje fråga om extravagans. Ny Saab av dyrare modell ej att tala om, eftersom svenskarna just då upplevde ”minskad standard för de breda löntagargrupperna”. Det gällde att vara ett socialdemokratiskt föredöme.   Men så detta med Harvard. Och nitad av just Jan Guillou; efter IB-affären hatade de varandra intensivt och ömsesidigt.
Fast det var inte bara denna svårtolkade skattehistoria. Vittnesmålen om hans uppgivenhet det sista halvåret är hjärtslitande. Han tappar sugen. Neil Kinnock på besök på Harpsund: Klas Eklund antecknar i sin dagbok att Palme jämfört med det unga engelska lejonet ”i sitt nuvarande tillstånd framstår som en förbrukad och sluddrande gubbe”. Allt fler ser hans trötthet, hans tomma blick, han ser gammal och böjd ut, det var något mer än en vanlig eftervalsdepression (han hade ju vunnit valet på hösten). Han orkar inte längre. Omgivningen använder ordet ”förbrukad”. Inget dåligt ord förresten. Partiet hade använt upp honom. Egentligen ett fint betyg. Sedan blir han skjuten, som en gammal häst.
Dock, med Kjell Östbergs ord: ”Olof Palme är kanske 1900-talets främste svenske politiker”. Mellan tragedins början och slut finns en politisk substans i Olof Palmes gärning som är ganska häpnadsväckande. Speciellt listan på reformer under de glansfulla första sju åren. ”Påfallande många gällde familjepolitiken och många hade jämställdhetsprägel” – allt från slopad sambeskattning, till utbyggnad av daghemmen, till fri abort. De första sju åren är Palmes stora och nu nästan bortglömda tid; förverkligade drömmar i rasande takt. Den pessimistiska bilden av ”demokrati” är att alla lägger sina vackraste drömmar i en säck, sen skakar man om, och ut kommer något som ingen riktigt – helt – tycker om.

Men det var många drömmar som förverkligades de åren, och Olof Palme var i hög grad ansvarig.
Östberg skriver att Palme i högre grad var en ”doer” än en ”thinker”. Jag delar inte uppfattningen. Han behärskade i hög grad verktygslådan, men tänkte samtidigt långt. Jämför man dessutom Palme som ”thinker” med de senaste decenniernas socialdemokratiska ”thinkers” blir påståendet än mer nonsensartat. För att inte tala om hans insatser på det internationella fältet; en tid när de små ländernas stora roll blev verklighet.
Östbergs genomgång av Palme som internationell politiker är briljant och tankeväckande. Man hisnar ibland över allt han vågade. Att han inrikespolitiskt sett överlevde hyllningstalen till Castro i Havanna! Skulle han inte ha gjort i dag, när tiden ändå är försonligare.
Men annars kommer kriserna i ett långt pärlband. Löntagarfonderna! Som i Meidner/Anna Hedborgs ursprungliga version hade betytt den radikalaste revolutionära omvälvning av det svenska samhället vi sett.  En socialisering av hela den svenska industrin inom ”mellan 20 till 75 år”. Hur skulle det ha sett ut i dag?
Insikten om konsekvenserna av detta kom långsamt, sedan blir reaktionerna allt våldsammare; frågan är vad Palme själv till sist egentligen tyckte. Var detta egentligen socialdemokrati? Processen fram till det urvattnade slutresultatet blev smärtsam, men kanske delade han Feldts åsikt att detta egentligen var ”en jävla skit”. I varje fall hade denna revisionistiska urvattning, som dock betydde en räddning av blandekonomin i jämförelse med utgångspunkten, kostat oerhört mycket politiskt blod.
  
Andra kriser var inte så genomgripande, men ändå politiskt kostsamma. Geijeraffären! Bergman! Pomperipossa! Ryktena! Hatet! Och värst av allt IB-affären, som sänkte en järnridå mellan den intellektuella vänstern och den före detta vänsteridolen Olof Palme, en ridå som egentligen aldrig kom att lyftas medan han levde. I skymundan också beslut som – då – passerade obemärkt, men i dag fått förfärande konsekvenser: i november 1985 avskaffades de flesta detaljregleringarna av kreditmarknaden, inklusive bankernas utlåningstak, kort sagt marknaden gavs fria tyglar. Och där är vi nu.    Och man undrar vad Palme förstått av detta.
Men annars älskade han ju striden, och att styra den från centrum. Ta Norrmalmstorgsdramat, där han sätter sig själv som operativ ledare i en veckas tid, praktiskt taget utan att sova. Statsministern! Jag skrev en kritisk artikel på denna sida, fick genast som försvar ett långt och sårat brev som bland annat innehåller den målande tidsbilden ”Olssons samtal bestod framför allt i att han röt: ’Om 60 sekunder skjuter jag kroken, om 45, om 30...’ Det var inte särskilt behagligt, men han lät ju bli.” Man kan tillägga att Palme visserligen med rätta kom att bli en ikon för kampen mot förtrycket i tredje världen, men lite förtjust i rollen som stark polischef var han nog.

Annars var relationen mellan Olof Palme och svenska intellektuella ett dystert kapitel. Det ville sig liksom inte. Han var liksom alltför briljant, det var nästan lite misstänkt. Misstron bara växte. Jag vet att han troget köpte sina kritikers romaner och diktsamlingar och läste och skickade som julklapp; utskälld av Karl Vennberg blev han, men Fiskefärd älskade han.
Men något var det som inte fungerade.
Kanske var det detta med ”doer” – det osannolika med ”en intellektuell i verktygslådan”, det var lite för svårt att acceptera. Bertil Hökby skriver det sista året och klagar över att de litterära referenserna har försvunnit i hans tal; han svarar ”det vågar fan ha litterära anknytningar i sina tal. Jag fick så mycket skäll förr i tiden, så jag slutade.”
Fast inte riktigt. När Feldt gör en budgetföredragning på hans tjänsterum sitter Palme försjunken i ljudlöst spel på blockflöjt, tills finansministern ger upp och går; ej lyssnar han till siffrors jämmer, men vem spelar denne resignerade Hamlet egentligen för?
Och ett regeringssammanträde faller samman i bitar eftersom Palme, i stället för att leda sammanträdet, liksom i desperat trots envisas med att ur sin glömska leta fram diktrader från Anders Österlings ”Jag väntar vid grinden vid havet”. Innan mötet helt kollapsar får statsministern (tragedin går nu snart mot sin fullbordan) hjälp med slutraderna av kulturministern. ”Ah, så kom, kom i namn av allt mänskligt och mjukt/kom och räck mig din blodvarma hand,/att mitt hjärta på nytt, som är havstrött och sjukt/finner land – finner land”.