Den är en bestseller, den toppade länge Amazons Kindles skönlitterära lista, den är en veritabel och välskriven bladvändare – så man trycker på läsplattans ”Next page” så fort man någonsin kan.
Glöm Borta med vinden, läs gärna om Harper Lees To kill a mocking bird (Dödssynden) från 1960, men i vilket fall: njut och lär av den amerikanska söderbönan Kathryn Stocketts debutroman The help.
Titeln syftar på de svarta kvinnor som tjänade hos vita fruar och mödrar på 60-talet – och långt in på 70-talet, Stockett lär själv ha uppfostrats av en mammy i just Jackson, Mississippi innan hon – precis som den vita, unga och ogifta kvinnan Skeeter i romanen – flyttade till New York och blev journalist.
Romanen utspelar sig 1962–64, en tid präglad av medborgarrättsmarscher, Martin Luther King, mordet på John Kennedy, valium åt hemmafruarna, Bob Dylan och en allt långhårigare ungdomsgeneration. Men i Jackson tycks tiden ha stått nästan stilla sedan slaveriet – trots att jag tror mig veta det mesta om rasism och segregation under den här epoken chockeras jag av alla djävulska detaljer som omgärdar dessa hushållsnära tjänster, beskrivna med en precision lika återhållet vredgad som farsartat humoristisk.
Berättelsen förs framåt av tre kvinnoröster, var och en sin egen och särpräglade. Man blir aldrig frustrerad av de ideliga perspektivbytena utan tvärtom djupt fäst vid alla tre.

Skeeter, som – efter att väninnan Hilly börjar propagera för särskilda toaletter åt husorna, de svarta antas bära på särskilt onda bakterier och ha allmänt svårt att hålla sig rena – bestämmer sig för att i hemlighet skriva en bok om husornas egna upplevelser av sina jobb. Genom att intervjua dem upplever hon ett nytt slags, något jämlikare, vänskap samtidigt som hon gradvis förlorar sina gamla vänner.
Aibileen, en äldre svart trotjänerska, djupt troende och med imponerande fantasi och berättartalang. Stockett låter henne, liksom andra svarta, tala en ”afroamerikansk” engelska med bland annat dubbla negationer och oböjda verbformer, något i sig intressant. Fast det tog ett tag innan jag förstod att ”sho nuff” betydde ”sure enough”.
Minny, yngre flerbarnsmamma med en våldsam make som hon inte vågar lämna. Men som ingen annan maid vågar hon käfta emot sina ”Misses”, så hon får sparken med jämna mellanrum och hamnar här i tjänst hos en deprimerad Marilyn Monroe-liknande white trash-fru som de fina välgörenhetsdamerna inte i stan vill veta av. En av flera fascinerande sidospår.

Huvudhistorien är den ytterst intrikata slingerstigen mot den bok som första gången ska ge de svarta husornas egna berättelser, ett kollektivt projekt som de tre genomför med möda, list och under stora faror. För det är inte bara Ku Klux Klan som skjuter ”uppstudsiga” svarta. Och hela det vita Jackson tycker att de lever i paradiset och ger fullständigt fan i liberalerna uppe i norr.
Den anonymt utgivna volymen, som förstås får titeln ”The help”, förändrar de tre kvinnornas liv, sätter i gång nya skeenden i Jackson, löser vissa gåtor och triggar i gång ytterligare intrigtrådar i denna rika, välkomponerade roman där allt personligt är helt politiskt. De små sakerna synkar med och speglar de stora. The help är intersektionell, om man så vill.
Kathryn Stockett har själv tagit en risk när hon skrivit sig in i svarta 60-talskvinnors själar, men hon har hanterat den utmärkt.
Jag kan bara jubla med Skeeter när hon upptäcker Bob Dylan i bilradion, och över det snygga slutet – något att snyfta lite för därtill, för slutet tar ju slut på njutningen. Njutbar slutligen, var även läsplatteupplevelsen. Av främst två skäl: Att kunna förstora och förminska texten alltefter ljusläget. Att få blixtsnabba ordförklaringar från Kindlens inbyggda Oxford Dictionary. Största nackdelen är att jag inte kan låna ut boken med mindre än att jag ger ifrån mig apparaten också.