Gör som jag, läs antologin Nån där? bakifrån. Elin Alvemarks avslutande essä sätter helt rätt ljus på dessa sexton texter om ”framtidens kommunikation”.
De är bedårande ord av vår tid där vi alla tror så hårt. Vissa tror på marknaden, andra på att lufta däcken på stadsjeepar och alla tror på webben, utom Elin Alvemark som tror på kärlek.
Maja Brisvall som driver ”ett strategikonsultföretag för tjänsteutveckling med hållbarhetsfokus” och snart ger ut boken Tjäna pengar – rädda världen, skriver att bara företag kan frälsa oss. Vilka behov finns i dag ute på låginkomstmarknaderna? frågar hon hoppfullt. Alvemark kanske har svaret:
”Folk säger att tid är pengar. Jag säger: Tid är kärlek”.
Jag behöver kanske inte fortsätta känna mig som sura Mormor Stofil för att jag uppfattar Facebook som ett jättehinder mot dialog. Elin Alvemark känner också så och förklarar varför, i en hyperprofessionell analys av mekanismerna bakom sticky business – produktion i avsikt att framkalla beroende och pseudokänsla av att vi i dag, som ingen annan generation förr på jorden, kommunicerar med varandra.
Alvemarks predikan för själ, hjärta och samtal mot ett narcissistiskt låtsaskommunikativt massneurotiskt monologsamhälle på webben har ”I have a dream”-klass.
Ingen av skribenterna i Nån där? har fyllt 40. Elin Alvemark, 27, har massor av slashar i sin samtidskorrekta meritlista men hennes text är inte producerad av den dj/PR-kvinna/skivbolagschef/klubbdrottning hon tydligen är. ”Tid är kärlek” är en människas levande röst.