Inget är nytt under solen. Den melankoliska känslan av diffus förlust har rullat på genom århundraden, och i förnyad form gjort sig bred i vår samtid.
Idéhistorikern Karin Johannissons nya bok kan läsas som en fördjupning av de senaste årens reportageböcker om läkemedel, stress, depressioner och utbrändhet. De centrala frågorna brukar vara hur nya diagnoser står i relation till vår samtid och till läkemedelsindustrin, och hur de poppar upp som led i marknadsföringen av nya preparat.
Karin Johannisson nyanserar den bilden. Tillstånden är sällan nya, inser jag, även om deras namn förändras. Den sociala fobin är långtifrån ny som upplevd erfarenhet, inte heller panikångesten.
Däremot har den övergripande idén att tillstånden ska botas individuellt snarare än strukturellt blivit alltmer hårdragen: det är mer lukrativt att slänga in en kemisk behandling än att ta itu med en genomrutten samhällsstruktur.
Och dessutom har tillstånden populariserats och blivit folkliga massyndrom i takt med den ökade cashpotentialen.
Depression är, till skillnad från föregångaren melankoli, ingen elitism. ”I stort sett alla upphöjda melankoliformer har varit bundna till den manliga eliten”, skriver Johannisson. Men ”när melankolikern blev deprimerad tappade han sin exklusivitet.” Och blev en hon, kan tilläggas – det går en degraderande nedförsbacke från manlig melankoli till kvinnlig depression.
Melankolin har historiskt sett varit ett av de få områden där svaghet kan gå hem som ett manlighetsskapande attribut. Melankolikern är en manlig ikon, och Johannisson presenterar en historiskt genomgripande outsidertypologi från 1600-talet och framåt. Där ingår roller som dandyn, flanören och neurastenikern, men också stresskulturen hos 2000-talets eliter, roller i tät symbios med sin samtid.

Kan man inte ens få ha sitt asociala mående ifred från den sociala ordningens klåfingrar? Tydligen inte: Johannisson kretsar kring frågan om varje samhälle skapar sin egen repertoar av känslor, både när det gäller uttryck och innehåll: ”Kan man tala om emotionella stilar?” Och ännu läskigare: ”Är detta verkligen vad jag känner eller vad jag bör känna?”
Nuförtiden lever vi enligt Johannisson i det som Emile Durkheim definierade med begreppet anomi – ett slags vilsenhet. Jag blir både provocerad och orolig när Johannisson skriver att det anomiska tillståndet inte är ”en effekt av, utan ett villkor för, detta samhälles existens.” Jag orkar inte tänka på hur det ska gå att hitta en lösning när det inte främst är den skenande kapitalismen utan vi själva som är både hönan och ägget: i så fall handlar samhällsförändring i dagens läge knappt om politiskt arbete över huvud taget, utan snarare om en genomgripande psykologisk revolution.
Det känns rätt omöjligt i den orebelliska samtiden, som lär oss att göra allt vi kan för att undfly psykiskt arbete. Som Johannisson skriver om mentaliteten i de moderna samtidsskildringarna, där melankolin framträder i form av tomhet: ”frånvaron av uppror är slående/…/ Och frågan är om en individ som gjorts helt formbar kan vara rebellisk”.
Även om Johannissons huvudsyfte knappast är uppvigling smyger det sig in ett otippat hopp i texten: hon använder språket på ett sätt som är få akademiker förunnat – på gränslinjen mot det poetiska. Formuleringar som ”malande slapphet” och ”dallrande stiltje” skjuter gestaltande pilar av vaken precision rakt in i minnesbanken för ovanliga stämningar.
Johannissons text står för vetenskap när den är som bäst, nämligen som nyskapande nyanseringskonst.