Ingmar Bergmans textuella kvarlåtenskap sprids nu som maskrosfrön för vinden. Tidigare i våras visade SVT:s Babel ett fascinerande inslag med Bergmans gamla hushållerska Anita Haglöf, som sparat alla de lappar som hennes husbonde skrivit till henne genom åren: ”Den här osten är oätlig! Torr och hård, smaklös.” Det var tydligen meningen att Haglöf skulle göra en hel bok av de där lapparna.
De meddelanden av Bergmans hand som finns i Käbi Lareteis bok Vart tog all denna kärlek vägen, med brev och dagboksanteckningar från  deras drygt tio år långa kärleksförhållande, har förstås ett annat, mer höviskt tilltal, även om de kan sägas ingå i samma postuma mytbildningskomplex.

När de träffas 1957 är Bergman 39 år gammal, inne på sitt tredje äktenskap och far till sex barn. Detta sagt som bakgrund till att han ändå har kraft att skriva långa, smäktande brev till sin nya kärlek, ofta nattetid: ”Att se på din bild är den jävligaste plåga, för du ser inte mig.” Han får svar av Käbi: ”Älskade Ingmar jag är så djupt lycklig att jag lider med en smärta som omfattar kropp och själ.”
Det är epistlar från en tid som flytt, närmare romantikens högspänning än vår egen tids likström bara 50 år senare. Men är det också fråga om kärlek av en sort som inte längre finns i dagens, mer emotionellt neutraliserade samhälle? Man kan undra hur mycket själva kommunikationsformerna betydde. Kanske de klassiska kärleksbreven – nu utdöda – inte bara avspeglade den tidens förhållanden utan också hjälpte till att skapa dem? Smäktande sentenser med några dagars förskjutning i distributionen skapar säkerligen en annan typ av romantik än twitter, sms och och förtroliga statusuppdateringar på Facebook. Hur skapar språket sin tids kärlek?
Passionens till synes oundvikliga nedsjunkande i vardagens tv-soffa tycks breven ändå inte kunna hindra: ”Trött och olustig hemma vill han numera bara titta på tv”, skriver Laretei om sin ”Immi” 1962.

Året tidigare har ett annat par, Sven och Cecilia Lindqvist, åkt till Kina tillsammans. Resan markerar slutpunkten för de två böcker om deras förhållande som herr Lindqvist gav ut i början på 80-talet och som nu återutges av bokförlaget Atlas. ”Den här boken handlar om den äktenskapliga kärlekens lycka”, skriver Lindqvist i förordet till En gift mans dagbok 1982. Bara tre år senare är också de skilda. Vart tog all den kärleken vägen?
Grundproblemet finns kanske formulerat redan i En älskares dagbok, där Lindqvist citerar ur den dagbok han skrev som 14-åring, 1946: ”Tjejer kan man inte förstå sig på. Dom är inte kloka.” I likhet med Bergman och Laretei delar dock paret Lindqvist samma för vår tid närmast obegripliga referenser: man läser högt ur Stendhal, ser sig själva i Tolstojs karaktärer och jämför – som Lindqvist – sin älskade ”Ci” med mytens Eurydike.

Den mest iögonfallande förbindelsepunkten mellan dessa två kärlekar hittar jag ändå när Lindqvist börjat läsa kinesiska och på det nyvunna språkets första stapplande tecken skickar följande, närmast sublima, brev till sin fru:
”Kvinna
Man
Leva
Sida vid sida
Minsann!”
Det är svårt att inte tänka på den scen i Trollflöjten, som Bergman älskade så mycket och som nämns även i Lareteis bok: Pamina och Papageno i duetten ”Bei Männern, welche Liebe fühlen”, ett av de lyckligaste ögonblicken i hela Bergmans filmvärld:
”Han och hon
och hon och han
Himlen drar dem till varann.”
Rena twittret! Tidlöst.