Ett barnarov, ett groteskt mord, en sjukhusskandal, ett svartsjukedrama, en döende polis och hans sista kärlekshistoria… Det är några av ingredienserna i Juli Zehs kriminalroman Fritt fall.
Innan några populärkulturella missförstånd uppstår måste man tillägga att författaren främst satt allt detta i rullning för att kunna gestalta vissa frågor om universums natur och förhållande till människan. Två av huvudpersonerna är fysiker, inbegripna i en personlig vänskap som är lika djup som deras vetenskapsfilosofiska konflikt.
Fritt fall är roman nummer tre av den ytterst talangfulla Zeh, som på detta lekfulla sätt följer upp framgångarna med storverket Leklust. Om Leklust handlade om den osäkra gränsen mellan ”rätt” och ”fel”, så handlar Fritt fall mer om den osäkra gränsen mellan ”sant” och ”falskt”. Boken blev sågad på tunga tyska kultursidor, men det bevisar bara att tysk kritik inte är något att ta efter, hur imponerande ett uppslag av FAZ än ser ut jämfört med exempelvis detta.

Djävulens litteraturkritiske advokat kan naturligtvis invända att Zeh inte ens försöker dölja hur artificiell storyn är. Eller att personerna är bärare av idéer snarare än psykologiskt trovärdiga. Att språket är lika manierat som berättarperspektivet. Att spänningsmomentet överskuggas av utläggningar om kvantfysik, und so weiter.
Men allt det kan lika gärna betraktas som förtjänster. Konstruktionen är ett elegant konsthantverk med få lösa skruvar. De stora idéerna som romanen gestaltar kompletteras med ett generöst utbud av små idéer. Läsaren stimuleras av oväntade metaforer och språkliga vändningar.
Och som deckare betraktat är Fritt fall i den filosofiska traditionen från Chesterton och Borges (med en dos Musil, för att öka sidantalet). Inte något sådant där låtsasrealistiskt nonsens som det går tretton på dussinet på tio-i-topp-listan av. För min del kan tyskarna få behålla Mankell, om vi får Zeh i stället.
I original heter boken Schilf, efter kommissarien som löser fallet. Jag har viss förståelse för att förlaget ville ha något mer svenskklingande. Men ”fritt fall” är en fånig vits, och om en författare väljer att uppkalla en bok efter en person som först uppträder nästan halvvägs in i den, så kan man nog utgå från att det finns en konstnärlig tanke bakom det.
Kanske ger det rent av en ledtråd till tolkningen. Boken laborerar med idén att världen bara finns i våra huvuden, och kommissarie Schilfs huvud har ett visst tolkningsföreträde. Dess tankeflykt har något gemensamt med alla de fåglar som fyller boken, och som väsentligt bidrar till berättelsens flygförmåga.