Det finns de som bestämt hävdar att Joyce Carol Oates aldrig kommer att få Nobelpriset därför att hon skriver för mycket. Men kanske är det just därför att hon skriver så mycket som hon är så bra. Jag får intrycket av att hon alltid har nio, tio manus på gång samtidigt - romaner, noveller, pjäser, essäer, recensioner, dikter, thrillers, ungdomsböcker - och att hon under sina långa koncentrerade morgonpass väljer att arbeta med det manus som för stunden känns hetast. På så sätt kan hon lägga maximal lust i varje textpassage i stället för att tvinga fram ett dagligt pensum ur ett enda kylskåpskallt work in progress.
Nå, detta är bara en gissning. Men av ett försättsblad i Oates just utkomna roman The gravedigger"s daughter (Dödgrävarens dotter) framgår att några kapitel publicerades i olika tidskrifter redan 2003. Under de fyra år som gått tills den nu fullbordade 600-sidiga romanen ligger på bokhandelsdiskarna, har Oates hunnit publicera ytterligare ett dussintal titlar, varav tre andra romaner som säkerligen har arbetats fram på ett liknande sätt. Och i hennes verkförteckning på Wikipedia upptas två ännu inte färdigskrivna romaner...
Det som omedelbart slår mig när jag börjar läsa The gravedigger"s daughter är den vitala berättar-energin, den nästan debutantmässiga entusiasmen hos den snart 70-åriga författaren. Det här är allt annat än en mekanisk textmassa framrasslad ur en grafomanikers skrivmaskin. Det är tvärtom en roman som både vilar i och forsar fram på en våg av ohämmad skrivlust, ständigt uppmärksam på de karaktäriserande detaljerna, alltid lika nyfiken på varje skiftning i personernas känsloliv.
Få vet bättre än Oates att undvika longörer och transportsträckor på den kronologiska färden från punkten A till punkten B. Få vet bättre än hon att ge även det förutsägbara en ödesmättad stegring som tvingar läsaren att närma sig den förebådade katastrofen med en nästan fysisk ångest, likt en kanin inför boaormens gap.
Det finns en förbryllande dedikation i The gravedigger"s daughter:"for my grandmother Blanche Morgenstern, the "gravedigger"s daughter"".
Men romanens titelfigur Rebecka Schwart är född 1936, två år före Oates själv. Detta är alltså inte en berättelse om Oates egen farmor, född någon gång på 1800-talet. Det som förenar farmodern med Rebecca Schwart är att även hon tillhörde en judisk immigrantfamilj som dolde sin härkomst och bytte namn vid ankomsten till USA. The gravedigger"s daughter är en roman om den livslånga saknaden av en identitet, om att leva under falskt namn och med ett påhittat förflutet, likt en evig skådespelare på livets vädjobana.
Rebeccas mamma Anna får som minne av Oates farmor heta Morgenstern som ogift. Och i romanens epilog - tjugo år efter huvudhandlingens slut - brevväxlar den drygt 60-åriga Rebecca, som nu återtagit sitt rätta namn, med sin jämnåriga kusin Freyda Morgenstern.
Freyda är professor i antropologi vid universitetet i Chicago och har just skrivit en självbiografi om sin uppväxt i Theresienstadt, varifrån hon undkom som den enda överlevande i sin familj. Så närmar sig den annars så genomamerikanska Oates i denna roman Europa och det judiska traumat, dock utan att lämna amerikansk jord.
Rebeccas familj flyr från Tyskland 1936, sedan pappa Jacob fått sparken från sin tjänst som gymnasielärare i matematik. Förutom Rebecca, som föds i samma ögonblick som emigrantbåten lägger till i New York, finns i familjen två söner.
Jacob lyckas få ett jobb som kyrkogårdsvaktmästare - det vill säga dödgrävare - i den lilla staden Milburn i norra delen av staten New York, just de trakter där Joyce Carol Oates själv växte upp.
Till jobbet hör en tjänstebostad - en ruffig stuga innanför kyrkogårdsmuren.
Den auktoritäre Jacob förbjuder familjemedlemmarna att tala tyska och döljer både inåt och utåt deras judiska börd. Han har till och med avlägsnat z:t ur namnet, eftersom Schwartz låter alltför judiskt.
Det dåligt avlönade arbetet och den primitiva bostaden dödar långsamt Jacobs drömmar om att komma upp sig i det nya landet. Han gräver i stället ner sig allt djupare i en social grav medan han odlar sin bitterhet och sin rättshaveristiska förföljelsemani. Hustrun Anna lämnar sällan hemmet och lär sig aldrig engelska ordentligt. Det en gång bildade medelklassparet förslummas, förstummas och fördummas. Emigrationen till USA blir en lodrät klassresa neråt.
Rebeccas livsbana är en mödosam klättring i den andra riktningen - upp ur den sociala graven. Efter brödernas flykt från hemmet och föräldrarnas våldsamma död blir hon 13 år gammal föremål för kommunens förmyndarskap och inackorderas hos en djupt kristen lärarinna. Men mobbning och skolleda får den begåvade flickan att lämna high school utan examen och ta jobb som hotellstäderska.
Där träffar hon den man som ska bli den andra katastrofen i hennes liv - en 15 år äldre bryggeriagent, fullpumpad med kriminell machokarisma och patologisk svartsjuka. Efter att han halvt har slagit ihjäl både Rebecca och deras 3-årige son, flyr hon äktenskapet med barnet och en mindre summa stulna dollar men utan identitetshandlingar.
Jag ska inte fortsätta innehållsreferatet längre. Den som har läst så långt, lär inte släppa Rebecca Schwart under hennes falska identitet Hazel Jones, hennes nya äktenskap med sonen till en mediemagnat och hennes egen sons pianistkarriär.
Och släpper greppet gör inte heller Oates . Att den spektakulära och våldsamma dramatiken reduceras efterhand, innebär inte att hon tappar intresset för sin huvudperson. Det har uppstått genuin kärlek mellan skaparen och hennes skapelse.
Joyce Carol Oates visar över huvud taget mycket större omsorg om sitt verk än Gud.
