En ansvarskännande förläggare borde, med jämna mellanrum, refusera Joyce Carol Oates. Två, tre nya böcker på femhundra sidor om året gränsar till det sisyfosiska, inte minst för oss som tillhör den trogna läsekretsen och mot bättre vetande sörplar i oss både vin (Dödgrävarens dotter, Blonde, Det var vi som var Mulvaneys), vatten (Svart flicka, vit flicka, Våld) och emellanåt rena kloakslagget (Vredens änglar, Djur).
Näst senaste romanen My sister, my love som i dag ges ut under den svenska titeln Älskade syster är en blandning av de två förstnämnda vätskorna. Å ena sidan en intrikat pussellek med källkritiska kvarlevor – dagböcker, artiklar, lappar, brev – och å den andra rätt övertydlig, om än sedvanligt mästerligt gestaltad, samhällskritik med autentisk klangbotten.
Precis som i Mörkt vatten och, för all del, Blonde använder sig Oates i Älskade syster av tabloidmaterial – den här gången det fortfarande olösta mordet på sexåriga skönhetsprinsessan JonBenet Ramsey 1996 – som instrument i dissektionen av en amerikansk framgångsmyt där vinnare benhårt separeras från förlorare och media vällustigt som grisar vältrar sig i mänsklig skit.
De gedigna litterära handlaget är uppenbart i den iskalla skildringen av syskonen Rampikes oförlösta stage mom Betsey och det insiktsfulla psykologiska porträttet av bokens unge centralfigur Skyler.
Men Älskade syster är även en roman som lite för ofta glider över i det sentimentalt Oprah-geggiga och det, i upplösningen av mordgåtan, ärligt talat rent otroliga.
Så episkt, elegant, oklanderligt, visst. Men, som så ofta med Oates, faktiskt inte nobelprismaterial.